Aftonbladet – 26 januari 1842, sida 1

Nu följdes vi åt från den lilla flygeln, der bokhållaren hade sitt rum, upp: till stora byggnaden, som hade ett ståtligt utseende, med Göthiska spiror och sirater omkring tak, fönster och ingång. -Den sednare var omgifven af fyra stora pelare af trä, och öfver sjelfva dörren stod en inskription med runor, hvilken Sigge uttydde för mig sålunda: Välkommen, främling! under gästfritt tak, Om Göthisk sed och tro är i din smak. Utanför salsdörren stod den omtalde trumpetaren, somå gaf tecken för främmaåndes ankomst, och genast öppnades salsdörren af wenne så kallade småsvenner, klädda i Kråkenhjelmska vapnets färger, det vill säga grått och svaft med röda snören och tofsar; jag infördes i salen, der bokhållaren (hvilken här benämnes med den ståtliga titeln af Jarl) presenterade mig såsom sin pära slägtinge och ungdomsvän, hvarföre jag också erhöll det vänligaste emöottagande af öfversten. Han var en högväxt man, omkring sextio år, med ett redligt och ännu nästan ungdomligt ansigte, hvars jovialiska och hjertliga uttryck vittnade fördelaktigt om välvilja och munterhet. Han var klädd i en grön tTock; och! ofvanpå dena ett bälte af skinn, hvarvid en jagtknif i sin slida var fästad. Att ban bar mustascher och ett långt, krusigt skägg, missklädde honom alldeles icke; tvertom, man tyckte sig se en af de gamla päåtriarkerne med en engel vid sin sida, och engeln var naturligtvis Ildegert. Hon stod bredvid sin fader i snöhvit drägt, med det guldgula, silkeslena: håret i långa lockar nedfallande öfver axlarne ända ned til) armbågarne, och först då hon upplyfte sitt bufsvud och skakade det rika håret åt sidorna, framblickade de sköna, blå ögonen, glänsande af känsla och oskuld, och täflade med kindens friska ros, att tilldraga sig uppmärksamhet och beundran. Hon var, i sanning förtjusande, och när hon på fadrens anmodan fyllde det gyldene dryckeshornet med mjöd och räckte mig det, med ett behag, som var obeskrifiigt, och en blick nästan förklarad, kände jag att det blef mig varmt om hjertat. Lyckligtvis ägde jag en talisman att motverka förtrollningen; jag såg ned på min förlofningsring; min Amelies bild stod då så klar för mina ögon, jag såg i tankarne, huru hennes bildsköna hand varnande höjde det lilla pekfingret, och jag sade vid mig sjelf: frukta ej, goda