Aftonbladet – 26 januari 1842, sida 1

tade med svansen och hoppade glad omkring sin herre. — Har du blifvit tokig, Rolf? frågade jag. — Ja, jag är tokig af glädje, alldeles tokig! hon tillhör mig! jag segrar! förstår du min lycka, bror? hon tillhör mig! — Camilla? hon är ju altid din. : — Hvem talar om Camilla? nej, Hdegert, min sköna kusin. — Är hon din? har du gissat gåtorna? frågade jag förundrad. — Nej, men jag skall gissa dem, jag kan gissa dem! och det är hon den englagoda, den blyga flickan, som för min skull skaffat mig upplysning. — Åh bå! min kära Rolf, det är väl Också något litet för sin egen skull, vill jag tro, om hon mera tycker Om dig än dina bröder. Men säg mig då, hvad har händt? på hvad sätt har hon gifvit dig underrättelser och när? — Sätt dig här hos mig och lofva att tiga som muren med hvad du får veta, så skall jag berätta den glada tilldragelsen. Redan i går afton såg ja att Ildegert flera gånger ämnade säga mig något, d vi befunno oss på litet afstånd från de andra. Hon såg på mig, rodnade, började tala, men var dels biyg att fortsätta, dels blefvo vi afbrutna af någon som närmade sig. Ildegert, sade jag till henne, gör litt hjerta ingen hemlig önskan för någon af oss? — Fråga mig intet, Rolf, svarade hon, jag har lofvat min far att välja för mig, och jag ville hålla mitt löfte, om det också skulle tillintetgöra mina förhoppningar. — Du har således ett hopp. en önskan! Ack! tala Ildegert) för Guds skull! Ett ord af dig skulle fördubbla Mitt bemödande och bringa ;n säker lycka vid tällandet! — Hon svarade ej, och ar i dag undvikit att tala med mig; men hennes slick har ofta varit fästad på mig, och bär jag för n timma sedan gick förbi hennes fenster, ropade on sakta mitt Nåmn, såg på mig med ett förtjusanle småleende, och sade, något brydd: Lofva ätt ju ej dömmer illa om hvad jag gör, och gå nu en stund upp på ditt rum. Jag flög upp på min kamnare, hörde att någon i trippan lockade Camilla, ich straxt derpå krafsade hunden på min dörr. Jag ippnade och hade knappt kastat ögenen på det trogna djuret, förrän jeg vid hennes halsband märkte