Aftonbladet – 26 januari 1842, sida 1

en gammal räf, som du minnes. Jeg väntar mig ett stört nöje af att se de tre verliebte herrarne stå der så dumma och förlägna, och detta nöje tänker jag ej att beröfva mig genom ett förtroende till dig. Ingen mera än öfversten och jag veta gåtorna, och vi hafva dem väl förvarade för extra näsor. Men vill du, min bjertans bror, höra något mera af mina qvicka och intressanta verser, har jag här ett skaldestycke i tolf sånger öfver herdeiifvets behag, som jag är färdig att genast uppläsa, för att göra dig ett nöje. Jag undanbad mig denna snillrika lektyr, klagade öfrer hufvudvärk och smög mig ond och skamflat: utur den. förhatliga -bokhållarens rum, för att gifva! mina vänner del af det gäckeri den gemena menniskan gjort af mig, och hvaröfver hela min blod. ännu var uti jäsning. ; Birger träffade jag i salen, der han var sysselsatt. att med flöjten ackompagsera sin sköna kusin till dess fortepiano. Jsg gaf honom en vink, och så snart hon slutat spela, följde han mig ut, då jag gaf honom del af mitt missöde. Jag trodde han skulle kikna af skratt öfver upptridet med Jarlen, men bad mig allt emellanåt om förlåtelse derför. Som hans skrattparoxysm aldrig tog slut, skyndade jag till-Harald. Han satt i sitt rum med en mängd gåtböcker framför sig, hvilka ban gissade och upplecknade, för att vinna en viss Vana af detta slags skarpsinnighet. Vid min berättelse, som äfven å-irog sig hans hånlöje, svarade han, att hen kände: bokhållaren nog, för att ej vidare hoppas något af nina åtgärder, och hade derföre redan dagen förut börjat arbeta att förvärfva den stora konsten att gissa såtor, och derpå vände kon sig åter till sina funleringar. Förargad och utskrattad, styrde jag kosan till min samle vän Rolf, och tänkte han skulle väl åtminstone ej skratta åt det bemödande jag af tjenstakighet åtagit mig. utan Hålla mig räkning för nin goda vilja. Men här blef jag, om ej förtretad, itminstone förvånad. Rolf kom emot mig alldeles tom sig, tog mig i famn, och sade atthan var den yckligaste menniska på jorden; smekade derefter sin vackra rapphönshund, kyste hans lena panna, strök hans långa, bruna öron, medan det vänliga djuret med sina kloka ögon betraktade honom, vifTT RE EE EE AR