Aftonbladet – 25 januari 1842, sida 2

POSK ENNNerao Ret eteSSAH5 ru — Förträffligt! förträffligt! min bäste herr doktor utropade de trenne bröderna, och förlorade sig i en mängd tacksägelser. -— Tacka mig ej så mycket, mine herrar; jag förtjenar det ej, ty det skall bli mig sjelf ett nöje att få se den besynnerlige öfversten och hans vackra dotter. Dessutom vet jag ej ännu huru jag går i land med mitt förehafvande; kanske torde det ej bli så lätt, och jag har blott lofvat att försöka. — Försigtigheten fordrar att vi ej anlända tillsammans, och doktorn bör ej låtsa som han känner oss, inföll Harald. — Det förstås; jag kommer fram en timme sednare, har aldrig sett herrarne förr, och vet ingenting om hela tillställningen. Jag bryr mig inte om något, som passerar i huset, och är endast kommen att besöka min slägting och barndoms lekkamrat, Sigge Ingmarson. i — Alldeles riktigt; bara af öm vänskap att råka den sluge Sigge kommer doktorn till Wikinganäs: och nu — se! der kommer hållkarlen med ett par hästar att sätta för doktorns vagn. — Det vill säga att jag afstår dem till herrarne och väntar här ännu en timme, så att jag ankommer efter aftal. Farväl! Ett glas ännu; en afskedsskål: Sigge Ingmarsons skål! mine herrar! — Ildegerts skål! ropade Rolf och höjde sitt glas. Ja, Ildegerts skål! klingade vi alla fyra. — Hör på! min gunstige herre, sade Rolf varnande, ett ord! du ämnar väl ej ställa dig ibland de täflandes leder? Kom ej och snappa bort flickan för oss, det säger jag dig. Du är en stor klippare, det känner jag af gammalt. De båda andra bröderna nalkades nu och betraktade mig med misstänksamma blickar. Jag såg leende på dem tillbaka och roade mig ett ögonblick åt deras misstroende. Lugnen er, mina vänner, svarade jag, och tog en ring af mitt finger, Se här min förlofningsring! I höst står jag brudgum med en Stockholms-flicka, som ej ger fröken Ildegert efter i behag; jag kan således ej bli er rival, och vore i alla fall ej farlig vid jemförelsen med er. Farväl! E (Forts. följer.) 3 lvcklig resa!