Aftonbladet – 25 januari 1842, sida 2

BENNET AA TSAAEEAEEEEE som våra gamla förfäder brukst, framställa tre gåtor för oss, och låta hvar och en af oss särskildt gissa dem; den som lyckas fullkomligt afgifva upplösningen, skall bli hans måg. Har du väl hört någonting mera besatt? Vi begifva oss nu till Vikinganäs att undergå det snilleprof ban föreskrifvit. Hade gubben sjelf författat gåtorna, skulle vi utan möda kunnat gissa dem; men det har han säkert inte gjort; troligen äro de den sluga bokhållarens verk, och torde bli så inI vecklade, att ingen mera än han sjelf kan lösa dem. Vi tega nästan för afgjordt att det blir omöjligt, såvida man ej på något listigt sätt lyckas att locka sis till ett förtroende af den tystlåtne Sigge Ingmarson, hvartill vi ämna uppbjuda hela vår förmåga Det olyckligaste är att han dricker ej, ban spelar ej, han tycks ej ha någon svag sida att kunna begagna till vår fördel, och intet medel att inverka på honom är oss bekant. — Men jag känner ett, nästan säkert; inföll jag. — Du! bror Senettsblad! utropade Rolf. Ack! min gamle förträfflige vän, säg oss det. — Han är i tysthet poet och mycket sv ö beröm i det fallet. 7 svag för — Han poet! då bli säkert gåtorna på vers, sade I Birger. i Si mycket sämre, inföll Harald, det blir två bårda slag på en gång. — Men utom att jag känner hans poetiska fåfänga, fortfor jag, kan jag äfven säga herrarne, att jag står i slägtförbållanden till Ingmarson. Som hans mor är min moster och närmaste granne till mina föräldrar, har jag från barndomen varit tillsammans med honom. Många pojkstreck ha vi utfört i sällskap! men som han ofta spelt mig fula spratt, skall det ej vara mig emot att spela honom ett tillbaka. Min återkomst till Stockholm är ej så angelägen, att jag ej Några dagar kan uppskjuta den, och jag är derföre villig. om herrarne önska det, att vara er följaktig till Wikinganäs, och der, under föregifvande att besöka min frände, bjuda till att locka räfven i fällan.