Aftonbladet – 25 januari 1842, sida 1

som en kongl. Sekreterare började genast anföra en förordning, enliet hvilken hållkarlen vore pligtig, at! genast skaffa skjuts, och hotade med Landshöfdingeembetet; den tredje deremot lofvade drikspenningar, och lyckadss genom sitt moderata parti, åtminstone så tillvida, att hållkarlen villigt lofvade försöka om det var möjligt, att anskaffa hästar. En olycka som delas af andra förlorar alltid hälften af sin tyngd... Jag kände mig genast vid bättre lynne, då jag såg de trenne resande, som med mig skulle undergå samma missöde att vänta. Officern inträdde först. Det var en lång, smärt figur, med ett vackert öppet ansigte, och någonting stolt i sin hållning, som man kunde taga för högmod; den vackra skånska busaruniformen klädde honom mycket väl, och man såg att han visste det sjelf. Den civila herrn var liten till växten, klen, med fina anletsdrag och en spetsig uppnäsa, som gaf honom ett hvasst och sjelfkärt utseende. Hen sysseltatte sig vid inträdet, a! t med sin rosiga silkesnäsduk putsa bort en damfläck på den fina glänsände öfverrocken, under det han sakta gnolade den bekanta arian utur Robert af Normandie: Lycka kom var mig bevågen . . Sist inkom den tredje herrn som var längre och fylligare än de båda andra. Hans rika, blonda hår föll i naturliga lockar kring det ungdomliga, blomstrande ansigtet, hvarutur ett par klara blå ögon blickade så uttrycksfullt. Det var hoshonom någonting på en gång manligt, glädtigt och oskuldsfullt som intresserade. Kindernas höga rosenfårg och läpparnas vackra korall gåfvo honom utseende af sjelfva hälsans Gud, hvars tjenare han också var. Knappast var han inkommen i salen, följd af en skön rapphönshund, som glad hoppade omkring sin berre, förr än kan blef mig varse och utropade: Se bror Senettsblad! det var i sanning ganska roligt att träffa dig. Jag igenkände genast, att han var en af de unga