Aftonbladet – 25 januari 1842, sida 1

GÅ TORNA. KRK AA AF Ingenting är obehagligare på resor, än att vänt på hästar. Man fordrar att då resan är dyr bö den åtminstone gå så fort, så beqvämt som möjligt O:räligheten att komma fram, de föga trefliga gäst gifvargårdarne, sysslolösbeten, allt detta bidrager at göra tiinomarne dubbelt långa. Detta erfor jag för liden sommar på en resa till Stockholm, då jag vid ankomsten klockan tre till by gästgifvaregård. a hållkarlen erhöll den domen, att ej förr än klockar sex få hästar. Stället var fult, ett fint duggregr föll hela dagen, utsigten från salsfönstret, der jag satt, sträckte sig endast öfver den inbyggda, trångs och orena gården, der ingen menniska visade sig. allt var tyst och ödsligt: blott en moder af desså fula djur, som man ej gerna nämner, gick långsam! och grymtande öfver gården med en halmtapp i mun: Ren, åtföljd af sina nio skrikande ungar. På sop högen stod en hönstupp krafsande och sprättande omkring sig. de lyckliga fyad som han gjorde. be höll han dock ej egoistiskt för sin egen nabb, utar hembjöd dem, med den utsöktaste franska belefven. bet åt sina sköna kacklande sultaninnor. Unde det jag gäspande gjorde mina sinnrika reflexionei öfver kärlekens makt hos den befjädrade sultanen hörde jag rullandet af en vagn, som i sträckt galopp körde in på gården: det var en suflettvagn med trenne herrar uti. De löddriga hästarne stodo flämtande framför trappan, och skjutsbonden torkade omsorgsfullt deras hufvuden med rockskörtet. En lång militär steg utur vagnen och ropade: Hållkarl, ett par hästal genast! men hållkarlen gjorde honom samma förklaring som till mig, hvsaröfver den unge krigshjalten med några kraftiga eder betygade sitt missnöje Imedlertid hade hans båda reskamrater stigit ur vagnen. Den ena som var civilt klädd, och såg ut