Aftonbladet – 22 januari 1842, sida 3

känner han, men icke deras theori. Han är ett a jordens äldsta barn, och vet dock ingenting annat än hvad tiden och nöden lärt honom; han har al. crig mera varit, och vill en gång för alla stadna här. Hans stolthet, hans egenkärlek har aflägsnat honom ifrån alla folk. Han vanställes af dessa många fel, som alltid vidlåda halfvilda eller rättare halfodlade nationer; och till dessa fel har han lagt allt det onda, som rikedom, lyx och veklighet medföra. Han är misstrogen, feg, slafsinnad, nedrig, känslolös emot kroppsliga smärtor, men också för skam likasom för ära, ja för sin egen afkomma, Han framstår, som den oförskämdaste lögnare, den samvets!ösaste tjuf och den slugaste bedragare i handel. Den lägre massan är i hög grad okunnig, men derjemte, mera än någon nation på jorden, intagen i sin och sitt folks storhet. Sina arbeten förrättar den med ordning och högst regelrätt, emedan bamburöret härtill ifrån ungdomen vant den; men allt sker med stort buller och larm, hvilket beskrifves utgöra ea genomgående folkegenhet hos chinesarne. — Skildringen gäller om detta stora folk i a!lmänhet; när vi komma till den ethnografiska afdelningen, skola vi se hvilka undantag kan vara att göra för vissa dermed icke fullt införlifvade stammar, såsom Sanmiaos (Miaotses) och till en del Yunnans inbyggare. Nu ämna vi först afsluta den började utsigten öfver universalmonarkiens troliga öde och utgång på jorden. Det kaniska intresset, en gång inkommet i samhället, drifver oupphörligen framåt till allt större föreninzar under en herrskare. Eröfringens ide hvilar på denna drift. Folken, i deras naturliga sambäl!e, göra inga eröfringar, emedan de aldrig behöfva sådana. Men dynasterne föras af en inre känsla till begär att inkräkta på hvarandra; en hemlig försyn arbetar här; det dynastiska skall så på jorden gå att förtära sig sjelf. Det föres genom tidehvarfven allt närmare sitt mål, som är universalmonarki, i mer eller mindre stor mening. Vi veta icke, om det dynastiska på jorden någonsin kan komma så högt i koncentration, som till ett enda universalvälde af den vidd, att det omslöte bela den gamla verldskontinenten (således af Asien, Europa och Afrika bildade ett enda rike), eller om icke dynastiken dessförinnan alldeles ur samhällena försvunnit genom den restauration, som folken redan synas med allvar hafva börjat. Men skulle det också i någon aflägsen framtid gå ända derhän, så vore det dyneastiska dock i och med detsamma nära sin upplösning genom väldets sjelfva ofantlighet. Ty, ehuru kan-principen i samhället framtvingar ett slags lydned och en enformighet, som för individen är orättvis, skadlig och vidrig så utbreder den likväl också, i samma mån som den vinner utsträckningen af en universalmonarki, en ganska allmän yttre fredlighet på jorden. Dynastiken måste väl, för urdvikande af egen fara, söka hålla denna freålighet så död, abstrakt, platt ) och för sitt välde oskadlig, som möjligt, men kan icke alldeles dämma lifyvets arbete, som under denna fred gör sina framsteg, alla hinder oaktadt. Den dynastiska kraften afmattas också sjelf, när den hunnit bilda ett så stort universalvälde, att den ingen vidare eller högre koncentralion kan göra mera (den uppebåller endast sitt lif genom eröfringar,); och detta är ej annat än samma öde, som förestår allt i grunden sakvidrigt och orimligt, att en gång nödvändigt vissna, då blott det sannl menskliga fortgår i evig ungdom. Så slår oundvikligen en gång kanismens sista timme, icke lå mera genom fremmande våld, utan genom inneboende lethargi och det demokratiska elementets åerkomna fredliga öfvervizst i samhället, för andra gången, men Medveet, utgörande samma osynliga, nen säkra föreningsband och unionella makt, som let ursprungligen är. Enformigheten i staten faller lå af och individualismen får uppstå på jorden i 1y gestalt, icke rustad till uppror, utan, just till ölje af sjelfva sin egen odödliga samhällighetsdrift, ngående i så beskaffade sociala föreningar, som öfrerensstämma med menniskans skapade lif. ) S8 Ryssland.