SAMHÄLLS-IDEER I MENNISKOSLÄGTETS SAGA, Ar C. J. L. ALMQVIST. KAN-VÄLDETS URSPRUNG OCH BETYDELSE. (Slut från JA 13.) Vi måste slutligen efterse hvad betydelse, för hela vårt slägte i stort, denna betraktelse kan hafva. Då här frågan alldeles icke är om en samhällslära, utan om historiska uppgifter öfver de olika utsecnden, som det sociala tillståndet på jorden i olika tider haft, och om den ledande tråd, som genomgår alla föröndringerne; så kan det icke heller göras till föremål för framställningen; att visa, huru i ett samhälle, som icke öfverstigit sina gränsor, men som utgör sina individers sanna enhet, yttre politiska medel skola kunna uppträda och göra sig gällande vid de orskildt förefallande händelser, der de behöfvas till afbjelpande eller hämmande af ett tillfälligt ondt, utan att derföre i staten behöfra stå såsom stindig myndighet: alldeles på samma sätt som medicinen, uten ett vara en sådan, inträder till botande af de enkoma fall, der sjukdom påkommit. Detta följer af sig sjalf. Klert är dock, att likasom en kropp, hvilken länge intagit läkemedel och med elier utan behof ligger under medicinsk behandling, omöjligen genast och på en gång kan öfvergifrva den konstisde regimen för att lefva på det friska sättet, men dertill af medicinen sjelf, såvida den är klok, måste småningom beredas (hvilket innebär, att den förnuftiga medicinska kuren måste arbeta på att hos den sjuke göra sig sjelf umbärlig); så kunna icke heller samhällen, som i många sekler legat under dynastisk inflytelse, varit öfverhopade med yttre politiska vehikel och vants vid sjukbehandling, på en enda dag återinträda i ett samhällsfriskt tillstånd, utan att dertill beredas genom en föruftig politik, hvars största visdom måste bestå uti, att småningom göra de yttre politiska medlen så vidt möjligt umbärliga och förminska kan-idens inflytelse, utan att låta den med ett slag upphöra. En kropp, som länge uppehållit sig med droger från apotheket, kan vänja sig ifrån en och en i sender, men fördrager icke genast suud föda. Ett folk, som till stor del förlorat den rätta samfundsgrunden (medlemmornes verkliga union, och allas väl såsom mål för denna union), skulle blifva hufvudlöst och icke kunna reda sig, om det ögonblickligt och utan småningom skes ende beredelse förlorade kan-styrelsen: en kan är således här af samma angelägenhet för samfundssjälen, som en drog för kroppen: det är en nödvän