Aftonbladet – 22 januari 1842, sida 2

baronen berättade pu under sin promenad i satongen den remarkabla händelsen med urstigningen, fick gratu!ationer från höger och venster öfver sitt mod att i vinterqvällen tull fots genomvandra en pöbelhop och dito äfven sin mensklighet att låta gossen åka i sin egen vagn. Det dröjde likväl ej länge förr än en lång mager man, med ett nästan platt ansigte och ett par tätt hopträngda ögon, som tycktes språka med hvarandra öfver näsan, framträdde i midten af rummet och förkunnade att man i galleriet hade arrangerat en tableau vivant, till hvilken sällssapet inbjöds. Den linga utroparen var ingen annan än kammarherren Axel Liljemark til Björkvik, presumtive arftagaren efter baron Liljemark af Östraby och Juhes adoratör par preference. Sällskapet troppade åstad till galleriet, ett långt rum prydt med blompallar längs efter Väggarne; i fonden dolde en purpurfärgad gardin taflans öppning. Sällskapet ordnade sig under ett oupphörligt joller och prat; ett fortepiano och en harpa läto höra något rätt vackert, som dock mycket förgick i sorlet; ändtligen for täcket åt sidan och taflan var synlig. Det var Rafaels Madonna. Julie satt der hek, ännu som en lilja klädd i en ljusblå mantel, hvilken i lätta draperier föll ned omkring henne; hon fästade sitt själfulla öga på ett skönt barn, SOM, sträckande sina små armar mot henne, hvilade i knäet; en annan gosse stod stödjande sig mot hennes knä och blickade förvånad på det sköna barnet; på hans staf som slutades i-ett kors såg man att det var den lilla Johannes. Ett allmänt utrop af beundran lopp genom sällskapet, och kammarherren Axel hviskade till sina grannar: då jag arrangerade denna tablå, tog jag en trogen kopia af originalet för mig — min imagination bjelpte det öfriga. Passar icke Julie Liljemark förträffligt till en helig moder? — Jag har ej glömt min latin, mater amata, intemerata — ora pro