Aftonbladet – 22 januari 1842, sida 2

satan och kanske äfven en smula förskräckt över hvad man kunde kalla månens nedstigande genom djurkretsena, eller, utan grannlåt, en gammal barons vandring bland folket, vardt andtruten och kuade, då han ändiligen träffade sin värdinna för aftonen, knapt nog berätta sin olycka, som naturligtvis stod i första rummet. Min nådiga kan imaginera sig: hästarne sediga som lam, kusken skicklig, en riktig kappkörare — kan göra vändning med en landåvagn precist på ett ruter äss om han vill; — hå hå, jag och Julie sitta just och samtala om allt det nöje vi väntade oss i hufvudstadens mest briljaata cirkel; förlåt, ers nåd, jag är så fatigerad, måste gå ett långt stycke — tränga mig fram — ja utan öfverdrift sagdt, armboga mig fram bland pöbeln der nere — nå väl ers nåd, hästarne skyggade och en gosse kom under vagnen., — Min Gud! ropade grefvinnan, blef han öfverkörd? Ne-nej bevars, ers nåd, hästarne sediga — irkördes vid Flyinge under Ehrengranat, kusken likaså — stadsade genast, gossen fick blott en skråma och ea karl ur hopen satte sig i min vagn — i min vagn ers nåd — och for bort till lasarettet; det var min hjertnupna niece här, som bjöd den der gaturiddaren in i vagnen — han steg på helt enkelt och jag måste ur. — Ers nåd kan im2ginera sig; pf... hå hå... Julie var ännu blek af förskräckelsen; men likväl tänkte hon mindre på sin onkels och sin egen olycka seh till och med på den stackars gossen, än på hins räddare. Hvem kan han väl vara? tänkte hon vid sig sjelf; men snart sjorde hon sig förebråelse öfver sin nyfikenhet och tvingade sig att tänka på gossen; det finnes stunder då känslornas urverk går oriktigt och då förnuftet beständigt måste föra visaren till rätta; det är visst ej bra att så är, men vi äro menniskor alla — och Julie var det äfven, men en god menniska. Efter några ögonblick hade Julie försvunnit;