afseenden tvungit till inkonseqvenser eller lo till skilnad. Dessa medgilna lo: äro likväl för det mesta blott grundade på tillfälligheter och småsaker; det, hvarföre skilnad egentligen endas! borde få ega rum (brist på själsöfverensstämmelse och kärlek mellan makarne), betyder inföl institutionen så litet, ait deråt knappt lemnas I gehör. De tillåtna äktenskapsskilnads-tlallen är dock lika många bevis på, att institutionen 7 sin grund längesedan blitvit bruten och erkänner sin omöjlighet. Klart-år också, att om man vili utsträcka lofvet för äkteaskapsskilnader så långt som till fullo behöfves, elier, rättare sagdt, inrätta saken så, att makar alltid få och böra skiljas, då själsöfverensstämmelse och sann andlig ; kärlek dem emellan icke gifves, (alitid naturligtvis med vissa vilkor inför den borgerliga lagen i afseende på vården om sammanaflade barn m. m., men som icke hör till sjelfva theorien, ehuru det of.a deri inblandas) men deremot alidrig annars; så förvandlas institutionen till alldeles detsamma som Det-går-an-theorieu. Den ceremori, som då qvarstår, har helt och hållet förlorat sin närvarande mening att förbinda kontraheuterna in futurum, deras beskaffenhet må i vara hburudan som heist (se ofvav); och har i istället bifvit giord till en vanlig uppbyggelseakt. (Emot en religiös akt i den meningen kan Deti går-an-theorien icke hafva något att invända; Itvertom blir det alltid önskligt, att denna, likasom alla handiingar af en så stor vigt och inflytande på menskliga sammanletnaden må helgas af religionen, af bönens och välsigne!sens uppty tande ceremoni, så vidt blott dessa icke missbrukas till oting. Här måste man nu noga märka att, utom de nyss omtalade två systemerna för hvad som är rätt i förhållandet mellan man och qvinna, gifves ett tredje, ett Willstånd utom dem begge, brottsligt inför dem begge, och ganska ofta förekommande. Det är, då man och qvinna sammangå både utan andlig kärlek (således emot Det går-an-systemet, sådant det bör uppfattas), och utan att vara vigda, (således emot institutionens system.) Detta är fördömiigt och orent, enligt dem begge. Enligt D t-går-an-theorien finnes det okyska och osedliga i könsförbållandet så väl inom kretsen af detta tredje, som inom hvad institutionen kallar äktenskap, så fort andlig kärlek icke lefver emellan makarne. Enligt den gängse mstitutionen finnes det okyska och osedliga så väl inom detta tredje, som inom Det-går-an-förbållandet, så fort de begge kontrahenterne icke blifvit vigde. Det är högeligen vigtigt att nog. hafva dessa ätskilnader för ögonen, för att rätt kunna bedöma hela denna civilisationens grundfråga. Missförstånden i detta fall härflyta i alimänhet ur två orsaker. Den ena är, att man emot Det-går-en-theorien begått en orättvisa genom att sammanblanda den med det nyss omtatade tredje. Man har nemligen utan skäl antagit, det meniogen i De-t-går-an vore den, att blött personerna icke vigas, så är allt i sin ordning, samt att ingenling vidare fordrades. Den andra orsaken är, att man anser hvad instilutiomen kallar äktenskap stå på principen af andlig kärlek parterna emellan, oaktadt den likväl tydligen, såsom vi ofvantöre sågo, endast grundar sig på vigsel, och håller saken för äktenskap, med alla åtföljande rättigheter och skyldigheter, huru som helst det må förhålla sig med den andliga kärleken och själsöfverensstämmelsen makarne emellan. Af ett så djupt misstag om den gängse institutionens sanna beskaffenvhet härrör, att alla goda och sedliga menniskor tro sig böra försvara dessnärvarande skick och anse begreppen emot dess missbrut våra det samma som angrepp mut den andliga kärleken sjelf eller sedlighetens och lyckans princip. Deremot förekommer det oss, att det just är till samma kärleks försvar och räddning ifrån slutlig undergång på jorden, som Det-går-an-författaren velat skrida till skärskådande af en skenfaser, 1 sitt närvarande skick till så månsa missförhållanden ledande inrättning. Man brukar väl anföra, att felet ligger hos kontrahenterne sjelfve, som, tillfrågade, svara, att de ör hvarann hysa ett tycke, som de icke hysa. Detta deras fel är visst fördömligt. Menu tasti-. utionens fel är lika stort, då den, utan att pröfva och ens kunna pröfva ända till någon säker cxännedom, fäster sin stämpel på en okänd sak och derigenom — för att begagna en merkantil vild — sätter en falsk vara i omlopp; som, äf-! ven sedan dess ogiltighet blifvit uppdagad, likaulit af lagarne förklaras giltig, samt såsom sålan oaktadt sin oduglighet skyddas. Men in-. titutionens fel är derjemte så till vida större! in kontrahenternas, som dessas bedrägeri (det rare sig uppsåtligt eller ej) blefve omöjligt utan tt institutionen dervid räckte sin hand samt ;ikasom med klubbslag fästade för alltid det nåhända aflockade Ja-ordet, deraf skapande ett; vand för lifvet, en snara för illusioner, och örevigade ett misstag, som eljest, likt hvarje nnat, lätt skulle kunna stäfjas, rättas och afjelpas. Men om det, i enlighet med hvad vi här ofjan yttrat, är och blir omöjligt för institutioens utförare, det vare sig en enskild prest eler ett kollegiun, att såsom tredje man och ett ttre väsende nånsin kunna rätt urskilja hvad om i de begge makarnes själar föregår, så att le deröfver kunna döma, så följer deraf ingaI unda att nallnsancärarnac fall AnRh Stan dan 2 j j