hon får klaga, kan förderfva henne sa vål till själens hela ädelhet, skönhet, renhet och lycka, som ekonomiskt. Då kunde ej heiler denna så allmänt gänse feloni ens försökas; ty när bedragaren vore upptäckt (hvilket skedde så fort dess uppförande förändrade sig), så vore man honom (eller henne, i fall det varit en qvinna, som narlrat en karl), med detsamma qvitt, derest bedrälgeriet pröfvades verkbgt. Den omständighet, Iman härvid alltid åberopar, att en qvinna, som I blifvit narrad på kärlek af en karl, dock genom institutionen försäkras om sin utkomst; denna fördel är en ganska usel ersättning, då qvinnan för sin kropps underbåll sålunda för htfvet skall försaka den andliga kärleken till någon annan man, som hon kunde älska och af honom älskas tillbaka. Den står äfven på en lastbar grund, enär qvinnan för kroppsuppehällets skull skall hafva köttsligt umgänge med en person utan andlig kärlek. Den är ganska vansklig, enär den i många fall plägar blifva ingen eller högst knapp, då mannen ofta icke stort efterfrågar den med honom vigda qvinnan, menhon ändock af institutionen tvingas att hålla sig till honom, som hvarken gifver henne kärlek eller synnerlig hjelp, och förhindras ifrån att i stället vända sig till: en annan, af hvilken hon kunde, få båda delarne. Och siutligen är en sådan fördel: enligt Det-går-an-theorien onödig, emedan denna pastår, att qvinnan i samhället bör befinna sig! i den ställning, att hon ekonomiskt kan få i bor-. gerligt afseende draga försorg om sig sjelf, utan: att nödgas för den välsignade utkomsten kasta: sig i armarne på en man utan kärlek och bero! af hans nåd, hvarigenom hon oundvikligen förledes att beträda banan af (vigd ellet ovigd) last, : d. ä. kötlsligt umgänge utan andlig kärlek till! personen. i 3:o Det är väl sannt, att institutionen efter. ordalagen förutsätter kärlek emellan dem, som sammanvigas, men hade den härmed något slags: allvar, så skulle den också då förklara hvarje: äktenskap ogiltigt, der kärlek icke finnes. Men: det gör den icke, utan alldeles tvärtom. Den! har för grundsats, att personer fortfarande böra: varr tillsammans och öfva köttsligt umgänge, oaktadt det upplyses, att intet andligt lif dem emellan är till; och den försvårar på allt möjligt. sätt för dem, den kastar till och med skandal och brotslighet öfver dem, om de vilja göra hvad i detta fall är det sedligt rätta, nemligen att ätskiljas. Sådänt bevisar till fullo institutionens grundmening, om ock bruket i sednare tider något förminskat dess förstörande hårdhet. 4:90 Emedan. om man utgår ifrån den nyss angifna synpunkten, institutionen ofta åstadkommer missbruk af en ceremoni, böner och ord, som i sig sjelfva äro heliga. Hvar och en måste erkänna, att de vackraste, de mest himmelska böner icke förmå uträtta, att hvitt år svart, eller svart hvitt. Man nedsätter genom denna anmärkning en högtidlig bandling icke det rin-. gaste; man erkänner till fullo och af upprikti: gaste hjerta dess helighet och skönhet; man säger blott, att den icke gör hvad den icke gör. ! Om t. ex. en tjul bryter sig in och stjäl, men skulle företaga sig att sammanknäppa händerna öfver tjufgodset och läsa en bön derpå, så upphör denna bön visst icke att vara god och vacker i sig sjelf; men nnmärka får man, att den omöjligen förvandlar tjufgodset Ull rättfånget. Vi vilja icke påstå att detta exempel är fullt tillämpligt; men det upplyser i alla fall hvad vi här mena, nemligen, att, då andlig kärlek och själsöfverensstämmelse icke finnes emellan kon-. trahenterna och således just det saknas, som o0-: undgängligen behjifves för ett sannt äktenskap, så kan det ieke heller genom någonting annat ersättas; och lika litet som en ceremoni, äfven len allra vackraste, kan göra tjufgodset till rättånget, lika litet kan den göra qvinnan för man-; nen rättfången, eller vice versa. En rehgiös akt ir alltid uppbygglig och såsom uppbyggelse nytig. Det erkännes derföre öppet och fritt, att: nannens och qvinnans förhållande till hvaran-t Ira, icke blott en gång i lifvet, utan ganska ofit a behöfver och vör upplifvas, helgas, renas och 1 ipplifvas genom religiösa bandlingar. Vi uppI epa och bedja läsaren besinna, att. vi här ta-;f a om uppbyggelse; och hvarje sådan, långt I från att bestridas, påkallas tvertom af oss. Men nan måste mse, att Vigselns politiska afsigt är! vågot helt annat; dess mening är, att förbinda;k ill fortfarande sammanlefnad för lifvet, kontra-. 6 wenternes inre ömsesidiga beskaffenhet och andliga! k ärlek till hvarandra må vara hurudan som!w jelst. Man får icke blunda för denna dess stora! i tskilnad ifrån hvarje annan kyrklig akt. Vore d vigseln allenast ämnad till en handling för upp-s ;yggelse och helgelse af mannens och qvinnans!ä ammanlefnad. då kunde den aldrig nog lofor-jvw las; men då fiunes också intet skäl, hvarlöre den: a i! n FA kw mm PA An FPA AL Kl j som oftast borde förnyas och städse omgöras,!l ikt hvarje annat edifiant företag. Redan, att! len icke afser att upprepas bevisar dess egenhb kap af helt annat än uppbyggelse. Dess kafö akter är onekligen att vara ett band. Men så a fta nu detta band råkar användas för att binda! b vad som alldeles icke bör vara tillsammans —) e ofvan — så kan man icke neka, att ett nes-!v igt missbruk sker. n Moan ser siledes, att för bedömandet af hvad!l om är rätt eller orätt mel!an man och qvinna,ly ifvas två fullkomligt skiljda systemer. Det enals rundar sig på den principen, att andlig kärlek d nåceta finnas emellan malkurna hyarvaf föliar att I I,