Aftonbladet – 20 januari 1842, sida 2

ter, det aflägsna Hindostans litterära reliker, de. gamla nordiska bjeltesagorna och de tyska Minnesingernas qväden intogo nu den plats, hvaraf tillförene Homeros och Dante ensamma varit i åtnjutande, Goethe och Schiller, Byron och Walter Scott, Lamartine och Victor Hugo beundrades och lärdes utantill, och Italien motstod icke länge frestelsen att äfven försöka sig på den nya bana, som blitvit öppnad för skalden och konstnären. Manzoni är den, som aidra först med entusiasm omfattade den nya riktningen och försökte sina krafter i densamma. I sina båda dramer, vAdelchi cch Carmagnola,, adopterade han öppet den så kallade romantiska skolan. Det förra styeket behandlar det Lombardiska rikets störtande genom Carl den store, ämnet till det sednare är hemtadt ur Venedigs historia. VWVisserligen kunna åtskillige anmärkningar vara att göra vid dessa Manzonis första litterära försök; trots mångfaldiga, ofta högst intressanta episoder, sakna båda dramerna handling i ordets strängare betydelse, karakterernas kolorit kunde varit varmare, deras olika individualiteter mera bjert uppdragna, men öfverallt, der författaren haft tillfälle att framstå som lyrisk pcöt, är han i hög grad förträfflig. Ty Manzonis talang är i sjelfva verket mera lyrisk än något annat, och de tyska skaldernas, 1synnerhet Schillers exempel synes härutinnan varit verksam till att inspirera och bilda honom. Formen af hans strofer, sjelfva tonfallen i hans verser påminna om tyska mönster. I begge sina dramer har han infört den antika kören, och det är i dessa partier man verkligen finner hans vackraste saker. Bland Manzonis närmaste efterföljare är Sälvio Pellico att nämna i främsta rummet. Hans Francesca da Riminin, som af Italienarne anses för hans förnämsta arbete, är tillika en af hela den pyare italienska litteraturens märkligaste företeelser. Hade S. Pellicos verksarohet icke så snöpligt blifvit afbruten genom den österrikiska politikens förfö!jelse, är det otvifvelaktigt att de frön af ett väldigt snille, hvilka innehållas i det nyssnämnde dramat, skulle utvecklat sig till herrliga blommor. Nu bära, ty värr, alla de arbeten, hvilka han utkastat eller utfört under och efter sin fängelsetid på Spielberg, alltför tydliga spår af en bruten ande, en krossad kraft. xGismonda da Mendrisior, Leoniero da Dortonan, Iginia d Asti, nEster ä Engaddinr, Erodiader, Tommaso Moron, Il Colombon, äga sålunda visserligen sina partiella förtjenster, men uppfylla ieke, i sin helhet tagna, de förhboppningar, man vid Silvio Pellieos första uppträdande gjorde sig om hans författarskap för den italienska scenen: De båda bibliska styckena, Esterp och Erodiade, utmärka sig egentligen endast genom en öfverspänning, en känsloförhäfvelse, som på det sällsammaste kontrasterar mot den saktmodiga och nästan blödbjertade tonen i de bekanta Prigioni; Tommaso Moro, går ut på att vara ett slags försvar för den romerskt katolska kyrkan, men röjer en alltför stor obekantskap med seder och förhållanden under den tid af Englands historia, hvari handlingen spelar. Redan före Pellico hade Niccolini lemnat flera arbeten för teatern i den gamla klassiska stilen, såsom aPolissena,, Medea, nEdipo,, alno e Temisto,, m. fl. Större uppseende väckte han först genom ett satiriskt drama Nabucco, der han framställde alla de furstliga deltagarne i Napoleons störtande under den genomskinliga slöjan af Nebukadnesars historia. Sednare uppmuntrad genom Manzonis och Pellicos exempel, slog ban om och blef romantiker, samt uppträdde i denna andra period af sin litterära verksamhet med ett arbete, hvartill han hvarken förr eller sednare gjort något jemngodt, sAntonio Foscarini.s Några år derefter utgaf han sin aGiovanni da Procida,, hvarpå sedan ytterligare följt Rosmonda dInghilterra, — ett stycke, som enligt allas emdöme är helt och hållet förfeladt, — och troligen i detta draget uGregorio ViL en komposition, om hvilken redan länge varit på förhand taladt och som förklarats skola komma: att fördunkla mannens samtliga föregående arbeten. Nicolini är utan gensägelse en natur med snillrika anlag, men han har aldrig blifvit riktigt ense med sig sjelf åt hvilket håll han bordt kasta sig, antingen i armarna på Alfieri eller Manzoni, och under hans tvehågsenhet och bemödande att hålla en jemn medelväg mellan begge dessa, går det egentliga dramat förloradt och uppoffras ofta för en blott oratorisk talang. Carlo Marenco da Ceva, hvars aBuondelmonter och Corso Donaltin flera år bibehållit sig på den Italienska scenen, har nyligen skrifvit tvenne andra teaterstycken, Berengario Augusto och aCecilia di Baone, hvilka sägas blifvit gynnsamt