Aftonbladet – 20 januari 1842, sida 2

DEN NYASTE ITALIENSKA DRAMATIKEN. Alfteri, som i visst afseende var Italiens sista dramatiske författare af den klassiska skolan, kan på samma gång anses för den, som genom sin patriotiska riktning gaf en ny utveckling åt sitt fosterlands teater. Han var den förste, som gjorde Italiens nationalitet till hufvudmotiv för sina dramatiska effekter, om också denna nationalitet hos honom ännu uttalade sig endast i de styfva formerna af några vissa enskilda individualiteter. Hans karakterer, ehvad olika tider eller folk de än må tillhöra, representera i grunden blott hans egna ideer och känslor, och de scener, hvari dessa framstiga i handling, afse endast att hos bans landsmän väcka likadana intryck till fostrandet af lika upphöjda planer och tänkesätt. Fribet och manligt kämpande kraft äro de ständigt återkommande motiverna i hans dramatiska kompositioner, de förtrycktas kamp mot tyrannerna den ständigt nya tafla, han ställde Italienarne för ögonen, för att vända deras uppmärksamhet från stundens småaktiga och barnsliga förströelser till de större politiska intressena och till allt det betänkliga i deras verkliga ställning. Monti och Foscolo, hvilka efter Alfieri arbetade för scenen, kunna blott anses för hans imitatörer, och de uppnådde aldrig den högre ståndpunkt, som var deras mästares. Under tiden kom franska revolutionen, som äfven i Italien gjorde slut på allt det gamla; Napoleons vidtomfamnande krig hade uppskakat Europa ur dess långa slummer, de fordna råmärkena melJan nationerna kastades öfverända, och en ny, en andlig folkvandring uppstod, hvilken gjorde de idger, som hittills uteslutande tillhört enskilda länder, till hela verldens gemensamms egendom. Englands och Spaniens poetiska skat