lickans kärlek ; förgäfves, hon afskyvde mig; då belöt jag att göra henne lycklig genom äktenskap med nig — röfvaren och mördaren — hon afslog. mitt inbud och vägrade att lyssna till sin faders råd, hon var en ohörsam dotter som borde qväsas. Jag rasade och svor att hämnas och höll ord. Hon blef min genom det nedrigaste våld, jag inspärrade henne i ett aflägset hus på en af malmarna, som jag enkom inredt för att kufva motspänstiga skönheter. Hon blef efter hvarandra moder för tvenne barn, en gosse och en flicka; gossen beslöt jag taga mnågon vård om: flickan lemnade jag jemte en summa penningar till en af mina fordna mätresser. Johanna bad och besvor mig att få behålla sinlilla flicka, men det behagade icke mig. Theodor Book cch Lovisa Bergström, j ären dessa barn, jären syskon — jag har helsningar från er mdr — hon dog för en månad sedan vansinnig på Danviks hospital i armarna på en innan der inspärrad dåre, som varit hennes fästman. Dessa äro hufvuddragen af min 75 åriga vandel. Det heter: Den gamle skall du ära, och för ett grått hufvud uppstål! jag är ej inbegripen i denna vördnad. Det finnes brott, dem ej den verldsliga lagen kan bestraffa, af sådan natur äro mina, och likväl äro de så gräsliga, att mördaren hvars hufvuc faller på stupstocken är en Jjusets Engel mot mig. Johanna Mildmans döende läppar nedkallade i vansinne förbannelsen öfver mitt hufvud, och den började genast vå i fullbordan, fjellen föllo från mina ögon och jag såg mig i min sanna gestalt. Jag blickade tillbaka och mina begångna misshandlingar slingrade sig som giftiga ormar kring mitt blödande samvete och framför mina fötter — ett enda steg blott bor ta — låg grafven med sin mörka hemlighetsfullhet. Hvart ville jag gå! hvart fly! o att jag kunnat återså till mitt lifs ursprung! men hämdens dag var kommen och dess qvalfulla mörker låg öfver min själ; då upplystes natten, tvenne ord, tvenne strålande stjernor: försoning och godtgörelse förde mig,