Aftonbladet – 19 januari 1842, sida 2

Fanns örfång, smorde jag kråset rätt ansenligt, innan jag begaf mig derifrån. Anländ till ort och ställe, mottogs jag i porten al en svartklädd herre, betjent som jag kunde förstå, som efterfrågade mitt namn och visade mig en trappa upp, der jag i en tambur gjorde mig qvitt käpp och galoscher, for öfver mitt bår med en fickkam och min halsbeklädnad med händerna, samt nalkades derpå med klappande hjerta en dörr, der åter en svartkladd man, med flor om batten, den han höll i hand, stod posterad. Han öppnade dörren och jag inkom under betjentens halfhöga tillkännagifvande ef mitt namn, det jag sagt honom, i ett rum och ett sällskap som, sedan jag gjort en stumt besvarat helsniag, torde tarfva närmare belysning. Rummet var en stor sal med fyra fensterlufter, alla försedda med hvita rullgardiner af den tjocklek, att ingen dager insläpptes. I öfra ändan stod ett bord af oval form, öfverhöljdt af ett svart kläde, på hvilket anmärktes några papperskonvoluter i högst symmetrisk ordning, en låda, öfverdragen af svart sammet, något annat doldt under en hvit kambricksduk, ej olikt kommunionsmedlen på ett altare, samti fyra svartmålade vaxljus i höga silfverstakar; för öfrigt upplystes rummet af iampetier med svarta ljus och en silfverlampa i taket, öfverklädd med svart krusilor. Väggar, tak och goli samt alla möbler voro svartklädda; med undantag af en dörr, höljd af ett blodrödt förbärge. Vid nedra ändan af det omtalade bordet stodo tvenne rader stolar, hvarje bestående af trenne, föga mer att anmärka fanns i rummet, om jag tillägger en med svart krusflor öfverdragen pendyl med rik förgyllning och ef en egen fason. Nu till personerna. Vid öfra ändan af bordet satt i en högkarmsd ländstol en svartklidd, åldrig herre, med stort yfviet krås i bröstet, med en rik briljantnål uti. Hens hår var hvitt, hans vext, så mycket den sittande ställningen tillät att märka, hög, bans utseende vittnade om fordomtimma skönhet, nu om ett djupt allvar. Till höger om honom satt en andelig, med den svartbandade nordstjernan i knapphålet; och midt emot honom en man af pennan med nödiga skrifmaterialier framför sig. Bakom herrns ländstol stod en gammel sgråhårig, svartklädd man, synbarligen en åldrig husets trotjenare. Och nu läsa re, delar du väl min förvåning, när jag säger dig, att denöfriga personalen i rummet utgjordes af, mig oberäxnad, herr Anton Dillman med fru, ång