Aftonbladet – 19 januari 1842, sida 1

MM MV V --VV ————— IM garne under dem vackra qvinnor lustvandrande oci muntra barn springande under lek och skämt; och i mina öron skön Annas beröm ljudande från läp par, dem jag missunnade denna rättighet; med et ord, omgifningens mångskiftande behag, lättare at känna än beskrifva, serdeles för en penna så svag I Baturmäålnaingar som min, gåfvo åt min själ en stäm: ning, som visserligen var full af frid, men ock al saknad, och vemodig stödde jsg hufvudet mot han: den. I detsamma började en vexelsång af tvänne ovanligt vackra röster, en manlig och en qvinlig, den förra ackompagnerad af guitarr, den sednare al barpa. Ord och musik talade lika till min känsla och jag vågade ej se upp för att ej störa illusionen genom den ofta äckliga anblicken af en af dessa kringvandrande harpolekerskor, hvilkas utseende vittna om allt annat, än den lycka och själsfrid de ofta besjunga. Harpspelerskans sång. Han. Du blickar, Mona, med ctt tankfulit öga Ut genom rymden! — säg, hvad söker du? Har du ej dalar hör, och alper höga, Och vid din sida står din älskling ju? Hon. Jag sörjer dock! — mig lyster återkomma Till moders dal, der söderns rosor blomma; Der herdens joddel man från fjellet hör, För Mona dit — af hemve här hon dör. Han. Kan harpan ej din inre trånad släcka; Ej ljudet af din trogne Herrmans röst Till nyfödd lust ditt sorgsna sinne väcka: År ej min kärlek mer min Monas tröst? Hon. Din kärlek, Herrman, och en söderns blomma, Kan aldrig här till herrlig mognad komma;