Aftonbladet – 19 januari 1842, sida 1

På Carl XIII:s torg, tätt under bysten, hade en positifspelare samlat kring sig en skock åhörare a: blandad qvalitet. Han spelade Carl den XII:s dödsmarsch och bronsmannpen öfver hans hufvud tycktes stolt lyssna till tonerna, stödd på sitt roder, lösryckt från skutan, som ligger vrak på andra sidan viken. Bland åhörarne upptäckte j.g äfven herr Anton Dillman, andäktigt lyssnande med hängande läpp; men som jag var lika nöjd om detta möte, satte jag mi; åter i gång; för sent, jag var redan annoterad. God dag! god dag! herr Book, roligt att träffa herrn — skall helsa; från hustrun — he! he! — her klagat på herrn — ic!e vackert att springa så der utan adjö eller farväl. Jag kände att jag rodnade, men mumlade något till ursäkt, som jag ej sjelf och långt mindre han förstod. Gammal stådentmarsch, herr Theodor Bookp, fortfor Anton, hör de gamla kända melodierna gerna; jag sjöng en vacker tenor i fordna dar; är pu på indragningssatat. Får jag hjuda herrn på ett glas här uppe i paviljongen — ser ut att vara ett trefligt ställe — herrn ser mej så tyst ut — har något gått emot ? Jag tackade för anbudet och besvarade anmärkningen rörande tystlåtenhet med ett intetsägande Åh ! och som jag trodde mig finna att Anna ej varit alitför noga i redogörelsen för mitt besynnerliga uppförande när jag lemnade henne, var jag ej ledsen att i herr Dillman finna ett sällskap, det jag saknade. Vi togo plats i verandan; min kamrat blef snart ännu fritaligare än vanligt. Med mig förhöll det sig tvärtom, jag kände mig melanktoliskt stämd. Det var en ovanligt vacker Septemberdag, sceneriet framför mig på en gång lifligt och vemodsfullt; solen i nedgången purprade husgaflar, mastioppar och vattenpartierna, positivet ljudande på afstånd, -löfven på träden satta i rörelse af en lätt vind, och igån