Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 3

har jag hört Jean Pauls namn vanhelgas af!läppar, hvilka som eu non plus ultra af poesi sjöngo: aRinaldini dig mitt hjerial af ett sinne, hvers högsta njutning var aL:sse Majas, äfventyr. Tig, goda sprätt, och dansa blott Du din talang i benen fått, inföll fröken S—s — uvåra bal-konversationer äro ofta verkliga Parodier på tungans rätta bruk. Om någon lyssnande espiegle antecknade dylika samtal och gjorde dem kända, skulle han på samma gång rikta salongerna med ämne för löje och kanske genom persifflagen framkalla mer sann natur och en bättre samtalston hos vår hoppande ungdom. Sannt, tänkte jag för mig sjelf och skyndade bort till mina nyss förvärfvade vänner. Dillman presenterade mig för mamsell Lovisa Bergström, så hette flickan i bombasinskappan, och denna fortsatte efter besvarad kompliment det genom min ankomst afbrutna samtalet. Det strider Väl mot kl!okheten, sade hon med ett behagligt leende, att vara alltför öppenvhjertlig; men min smula lefnadserfarenhet säger Mig att jag aldrig behöft ångra att jag varit uppriktig; jag erkänner derföre utan tvekan, alt jag i anseende till en arfsangelägenhet, på hvilken min framtida välfird beror, är stadd på resan till Stockholm; som tiden ej medgaf något dröismå!, kunde jag ej afvakta min mosters tillfrisknande från en iråkad sjukdom, utan har varit nödsakad att trotsa olägenheterna af en resa utan sällskap. Dillman såg på mig och jag på Dillman, och jag tror vi rodnade båda. Vi samtalade sedan ora hvarjehanda, spisade middag tillsammans i styrmannens koj, den han till oss mot en liten vedergällning afträdde, och tillbringade dagen muntert tillsammans. Dillman sysselsatte sig mest med Lovisa, hvilket både glädde och förtröt mig; jag kunde ej vara så ogenerad mot Anna som han var mot sin pupill, som han kallade Lovisa. Slutligen kom aftonen