Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 3

jag endast drömde, med förgätenhet af min skyldigbet att något säga eller göra, som kunde berättiga mig att kallas en belefvad man. Jag insåg min glömska; men min själ var full af otillåten lidelse. Anna satt tyst och fållade på en näsduk; hennes kinder glödde, men de långskuggade ögonlocken betäckte hennes ögon; jag läste en tydlig förlägenhet i hela hennes ställning, men jag kunde intet göra att skingra den. Jag steg upp och började vandra af och an i salongen, dit vi nu, sedan de öfriga passegerarne lemnat fartyget, begifvit oss. Dillman dröjer sade jag slutligen, stannande framför Anna. Hon rodnade ännu högre; slog upp de klara ögonen på mig och rörde läpparna; men hvad hon sade kunde jag ej höra. aHan dröjer, utbrast jag utan att tänka på att hejda min häftighet; cdå jag skulle vilja flyga på vingar, men Dillman är en af issjälarne — måtte vara det — som räkna sekundslagen under njutningens ögonblick; jag förstår dem ej — de äro mig en gåta — de äro vedervärdigalm cHan är minp — och en tår blänkte i Annar öga. cJag vet — jag vet hvad han är — ban är en tyngd på en engels vingar — han är ett iskallt hagel i en sensitivas blomkalk — han äm — Er vänl och Anna såg på mig med en förebrående blick. Och er man — vi äro vid Gud qvittn rTOpade jag och bugade mig i narraktig vrede för den sköna varelsen som ej förolämpat mig. O, lemna mig ej ersam — gå ejl, sade hon, häpen, när hon såg mig med hatten 1 hand. I eo, jag går — jag går — var säker om de — jag är ingen tyngd — jag är intet hagel — ;ljag är ej er man — och jag går — jag gåry tloch halft tokig sprang jag uppför trappan mil I väg. (Forts. följer.) a.