o— mun —c Z -Lees Jag har min hustru med mig och skulle gerna erbjuda hennes sällskap — men — hon ansåg bäst att under resan antaga en tjenares skepelse för att undgå det här goda halfdäcksfolkets kritiker öfver oss arma landtboer, och kan således knappt taga en halfdäckspassagerare under sina vingars skugga. Åck, att jag varit så förståndig!, sade flickan, nu fruktar jag det är för sent. Alldeles inte, smyg bort och lägg af hatten, en duk är snart kastad kring hufvudet och med den förlägenhet och ledsnad öfver bord. Min hustru är ett efter sitt stånd bildadt fruntimmer, och jag hoppas två unga flickor — fruntimmer borde jag sagt — snart göra hvarandras bekantskap, särdeles under en ångfartygsresa, jag väntar er vid kajuttrappan. Flickan gick och Dillman kom småleende fram till mig. En rätt täck flickal sade han hur oförsvarligt att lemna ett sådant barn på egen hand. Kom nu, herr Book, vi fyra vilja ingå en quadruppel alliance, ett offoch defensivt förbund, som skall räcka åtminstone härifrån och till Stockholm, och det vänskapsbandet blir då en hel hop alnar långt skulle jag tro.n Dillman gick nu ned och tog emot sin klient vid trappan, samt förde henne bort till Anna. Jag ärnade mig efter men, stannade för att lyssna till tvenne andra halfdäckssamtal, hvilka interlokutörer voro så placerade attjag kunde egna hvarje parti ett särskildt öra. Till höger hade jag dem, Ph—son och fröken S—s —, till venster herr Cratzman ocn fröken Eulalia Sporrsköld. Till höger: Der går hon nu, sade den vackra judinnan till fröken S—s. Det gjorde mig riktigt ondt om den ensamma varelsen. Hörde fröken samtalet emellan henne och den beskedliga mannen, som så i rättan tid enleverade henne ? jag kunde knappt undgå att höra det; det var eget nog; och nu berättade hon hvad Billman sagt och hvad bombasinsmenniskan sva