Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 1

för missbildning en fröken Eulalia Sporrsköld, liten och krokryggig, eljest vackerhöfdad nog; för yltre behag fröken Aurora S—s, demois. På—son och en annan ung flicka, hvars namn ingen visste, och som salt på en soffa i en snäf bombasinskappa utan pretentioner på något sällskap. Stackars flicka! hon såg betryckt ut i sin tariliga klädsel bland sina eleganta reskamrater. En af herrarne, en lång, språksam 50:årig man, hade sam!at omkring sig ett litet auditorium genom berättelsen om en resa han företagit på ett amerikanskt ångfartyg, hvilket lidit skeppsbrott, hvari de flesta af passagerarne omkommit. Som han var baron vågade jag ei nalkas nog nära, för att få veta genom hvilken försynens skickelse svenska Riddarhuset blifvit förskonadt från förlusten af.er af sina storordigaste aristokrater. Men Sveriges skyddsengel vakar änp, hade jag läst och nalkades med denna tryggande tanke manneniden slitna rocken och glasögonen, som stod nära rormannen. När denne såg mig komma, framtog han med en dragning på munnen, som visade tvenne rader starka friska tänder, ett cigarrfoderal och bjöd mig en cigarr under det han sjell tog en. ,Jag tänker, sade han smågrinande, att vi båda passa bra tillbopa, granskande min yttre menniska, eller hur, min herre?, Om rocken får bestämma sympathien, är anmärkningen odisputabel, svarade jag, mottagande den erbjudne cigarren. )Ja ock, i annat fall — det vill säga — hoppas jag, erinrade glasögat, men låtom oss nu få eld i köket eller machineriet. Vi lemnade dalfdäcket och gingo förut. Efter fruktlösa ansträngningar att på vår sida vinna kökets gudomligheter, gick glasögat rakt på saken och tog med våld hvad han ej godvilligt kunde få, ett eldkol, under den röksvärtade kökspigans protester. Se här, se här! ropade han, och räckte mig kolet sedan ban sjelf tagit eld,