Aftonbladet – 15 januari 1842, sida 2

gåsen. Man säger, att Diäster skall föras till afrättsplatsen och vi andra .... jag har redan sagt hvad djefvulsksp man vill låta öfvergå O8S3 . ev NM Rädda mig, rädda mig! utropade Bertha, fattade Kulas hand ceh sig med fasa omkring sig. Jag hade giömt de rysliga ord du sade när du kom. Tyst, tyst, nämn dem icke mer, eller skola ce bli dina sista ord. O, min gud, jag är vansinirig; huru var det möjligt? .... Tron på bans eler, kärleken till mitt fädernesland, beundran för kung Carls dygder, allt bänförde mig, Och ännu något mer! Ha, man förföljer mig med gisseln i hand, man förjagar folkets skyddsande .... För mig undan och låt mig dö, fjerran ifrån detta olyckliga land! Sednare på samma dag såg man ett dalfolk, man och qvinna, vandra genom en by i Upland. Det var Bertha, åtföljd af den trogne Carolinen. De hade hos en af sina vänner fått denna förklädnad, för stt lättare undkomma de spaningar man låtit anställa efter dem. Äfventyren och mödorna på deras väg. Berthas inre lidande och förtv flan vilje vi förbigå. Den arma sökte döden; men förgälves, ty lifvet tyckes ej tafva nigra gränser för den som är olycklig. Imedlertid föll Benjamin Dästers dom. Han bef utförd på Stoctholms org a:t trenre degar 1 rad, en timme hvarje gång, schavottera med det bref i handen, han skrifvit till landshöfdingen i Upsats. Efter utståndet stroff försändes han till Danviken, der han lefde i fem års tid. Ofta återföll han här i sin förra galenskep och inbillade sig vara konung; men hans krona var af halm och hans rike ett dårhus. Tvänne år efter Berthas flykt hade hon funnit en fristad i Norge, der hon egde anförvandter. Med lugnare besinniog återvände småningom kärlek till lifvet. Hon. begret sin villfarelse och sina svärmerier, och beslöt att på ett