Aftonbladet – 15 januari 1842, sida 2

andra handfasta bussar, kommenderad att bära bort en hög cfficer, som hade stupat i löpgrafven. De hade lagt honom på en bår och väl svepat ksppor omkring honom, att ingen kunde se hars ansigte. Soldaterna togo sin börda och gingo varsamt framåt på en svår och lång väg. De kommo så till en backe, nära den forsande elfven, och officern som följde dem, anbefalite dem här största försigtighet. Men det oaktadt hände sig under denna sluttande väg, att meannen på båren hvälfde åt ena sidan, hvarvid kapporna råkade i o!ag och hatten föll af hans hulvud. Himlen hade hittills varit mörk, men månen bröt fram i det samma och sken klart i ansigtet på den döde. Ah, det var ett välbekant ansigte för soldaterna, och en häftig hestörtning uppstod ibland dem. Kungen är död! utbrusto de i klagan, liksom då barnen jemra sig vid sin fars likbår. En af bärarne, just han som berättat mig saken, satte åter hatten på kungens hufvud. Han betraktade dervid länge de kära anletsdragen, ögonen voro brustne, han rörde vid hans band, den var kall och stel. Vidare. Ar dettaallt? det är endast en dikt,) inföll Bertha som icke kunde öfvergifva tron på sin hjelte. Det är ingen dikt, invände Kula och förde handen till ögat, liksom om en fär velat tränga fram. Min sagesman svor på sanningen, ehuru en Carolins ja och nej äro bättre än alla eder i verlden. Hans berättelse upplyste mig naturligtvis, att det icke hängde rätt tillsammans med den manren vi skulle hjelpa att bli kung. Jag fick också snart veta huru det förhöll sig. Min vän soldaten kände en af ledamöterna i kommissionen som skulle ransaka. Han gick till honom, tog mig med och sade att jag var hans anförvandt, som skulle, då jag åter komme hem, lugna de oroliga bönderna, när jag sade dem sakens rätta sammanhang. Af kärlek till sin hänsofne kung ville han också sjelf veta, huru det