Aftonbladet – 15 januari 1842, sida 2

ädelt sätt godtgöra sig och andra för den tid hon derunder förlorat. En rik och hederlig landtbrukare, enkling och far till flere barn, anhöll om hennes hand, och hon, som veat göra ett rike lyckligt, utbredde nu lycka i en huslig kre!s. Men lyckan, som skapas der af de goda och upplysta, sprider äfven sina håfvor derutom; och sålunda blef Bertba allmänt aktad i den trakt, der hon tillbragte slutet af sitt lif. Kul?, som troget skyddat och uppehållit henne på den långa vägen, hade äfven fått en tillflykt på samma ställe, der han fann sig serdeles väl. Han drog nu åter i krig, såsom ban sade, ty jagt och fiske voro anförtrodda honom. Ofta då han uppspirde sina nät eiler tågade ut med bössan på skuldran, lät han fjellarna genljuda af samma ord han fordom sjöng, då han tlickade skor: aHoppet milt skall aldrig falla; Värjan min har jag tillreds; Hjertat mitt är ock tillfreds, När Kung Carl vill på mig kalla. Hurrab! hurrah! hurrahl När familjen om vinterqvällarna på gammalt nordiskt vis samlades kring spiselden, för alt roa sig med sagor, talade Kula om kung Carls storverk med beundran och glödande loftal. Men han utgöt alla sina turkar och ryssar, bomber cch granater öfver den arme Däster. Dåsade Bertha en gång till honom: Skona den olycklige, kära Ku!a. Carl den tolfte har också varit min hjelte och jag älskar ännu hans dygder. Men jag kan icke neka, att han stundom spelade en dåres roll; hvarföre skulle då ej ena dåre få spela Carl den tolftes?) N. P—NG. ER — Prinsessan Amalia af Sachsen har för kort tid sedan utgifvit sjette bandet af sina samlade theaterstycken, cCh derför såsom honorarium erhållit omkring 650 Rdr Rg3, hvilken sumrina hon skänkt åt en fruntimmers-förening i Sachsen. j