Aftonbladet – 15 januari 1842, sida 1

EN PRITENDENT. IV. Händelsen för oss nu till Bertha, prinsessan i vår saga. Den lilla boning hon bebodde låg undangömd i en skog, ungefär en mil från Upsala. Att kalia denna helt enkelt en barrskog, der Bertha vandrade på ojemna stigar bland vindfällen och stubbar, bland myrstyckar och prasslande grenar, vore ieke värdigt vår prinsessa. Nej, det var naturens gröna sal hon hade valt till sin älsklingsort, der pelarne voro de raka stammarna, golfvet dem mjuka mossan beströdd med sippor, hvalfvet trädens högburna kronor, derigewom man såg himmelen blå med dess jagande skyar. De friska vårvindarna spelade i grenarna, bäckar sorlade, Nordeas räktergalar sjöngo, liksom ackompagnerande Berthas tankar, som helst följde poesiens tonskala. Böst hon vandrade här, morgonen efter den händelse vi berättat i föregående kapitel, och än fördjupade sig i begrundandet af de stora öden framtiden bar i sitt sköte, än hoppades att snart skulle, äfven till denna ensliga trakt, framtränga det höga jublet, då folket hyllade sin återkomne konung; då blef hon plötsligen varse en man, Som med hastiga steg nalkades henne. Redan på afstånd ropade han högt: Gud och kung Carl!, för att göra sin ankomst desto mera bemärkt. Läsaren har rätt i sin gissning, att det var den trogne Carolinen, som efter den anvisning han erhållit uppsökt Berthas vistelseort och nu lätt igenkände henne, på den beskrifning hjelten hade lemnat honom. Bertha blef djupt nedslagen af den nyhet han medförde, men detta var blott ögonblickets första intryck. Hon uppreste sig snart i hela denna styrka som itföljer en fast vilja och en allvarlig sträfvan till ett vigtigt mål. Ilon skulle nu icke mera i overksamhet afbida Sukens utgång, utan med rask handling påskynda den, och en förunderlig kraft uppstod i hennes svär