Aftonbladet – 15 januari 1842, sida 1

Du, min kära Kula! sade Bertha och uppreste sig. Kommer min kung? Icke sant, du vill bereda mig på hans antåg?, Ser jag väl ut som en dufvopost, ett kärleksbref, en smilande ambassadör, kanhända?n utbrast seldaten i vresighet. Tark och ryss, stå upp och följ mig, om ni icke vill lemna er fina rygg åt ett straff, som djefvulen sjelf har funnit upp Min Gud, hvad har händt? stammade Bertha och vacklade. Ingenting, nådig fru, om ni vill kalla det ingenting, att man tänker låta mig springa gatlopp; jag som aldrig sprungit, aldrig visat ryggen åt fienden! Bomber och granater! jag som uppburit alla mina blessyrer på bröstet, skul:!e nu bekomma dem på ryggen!... Komp, tillade han och fattade henne härdt om den mjuka handen. Följ mig, ni skall få veta allt, så snart vi komma i säkerhet.n Nu förde han Bertha med sig, och mera bar än ledde henne. Han tog en väg, som var mindre besökt, och först då de kommo i skogen, på ett ställe som Kula ansåg säkert, lät han henne hemta andan. Skakad af fasa och utmattad af den häftiga ansträngning, som den hårdbände men ändock veksinnade Carolinen underkastat henne, föll hon vanmäktig ned emot ep trädstam. Kula slösade på henne alla de omsorger han förmådde; han bar henne till en nära rinnande källa och baddade hennes tinningar med det friska vattnet. På detta sätt lyckades han snart att återväcka Bertha till sansning. Hon reste sig upp ur soldatens armar, i det han ännu bibehöll för henne den knäböjda ställs ning han intagit och betraktade henne med en blick af medlidande och smärta Tala min vän! sade hon och förde de våta Iockarna ifrån sina kinder. Nu har jag styrka att höra dig. Säg, de hafva ju icke återgifvit min hjelte hans purpur; de hafva i stället måhända