Aftonbladet – 14 januari 1842, sida 2

att nödgas förhålla mig så i mitt eget rike som i fiendeland! ) Bevare er derföre Gud! upprepade landshöfdingen med bäfvan. Om ni verkligen är Carl den tolfte, och jag bör icke längre tvifla derpå, så känver jag ert ädelmod och vet att ni förlåter min blindhet., Det gläder mig att edra ögon ändtligen blifvit öppnade, svarade bjelten leende. Icke sant, ni är slagen af häpnad öfver det underbara i denna min uppståndelse! Men jag skall förklara er allt... Ah, det är en ling, förfärlig historian, tillade han dystert och for med handen öfver pannan. Men nu ett ilbud till Stockholm, och sedan få vi tid alt talas vid. Derföre, herr landshöfding, lemuar ni mig genast en pålitlig man, helst en tjenstemar vid ext kansli, hvilken eger att emottaga mins befallningar. Jag har en helsning att skicka den der interims kungen Fredrik, som i dubbelt afseende är en skuggkonung, sedan riksdagen 1720 Och ehuru mången kan vara böjd att äfven anse mig för en sådan, emedan jag liksom kommer tillbaka från skuggornas land, skall jag likväl blifva något helt annat. Jag medför ljus och frihet. Inga skuggor mer, alit skall vara verklighet och sanning. Kungligt! kungligt! utropade höfdingen med doldt löje. Dessa ord böra icke stanna inom den här kojan. Salarna i ett palats böra genljuda deraf, eller rättare, ni bör uttala dem ifrån en balkong till det jublande folket. Dessa anmärkningar gifva mig anledning att framställa en an) I Carl XII:s egenhändiga bref till fältmarskalken Grefve C. G. Rehnskiöld läses: Vf på denna sidan hafva i sistons, för det nägra drängar blefvo slagne vid vägen, brändt tre fyra Byar och et Håf dertil, Och på ett annat ställe i dessa bref: Nyligen hafver jag brändt up en hel Stad, och hängt borgarne.,