någon gång kallat mig en dåre, inföll bjelten med hemsk stämma; men de hafva dock alla darrat för min kraft, tillade han och gjorde ena hastig åtbörd för att blotta värjan. Landshöfdingen drog sig ovilkorligen tillbaka och närmade sig soldaten, men kom nu, såsom ordspråket lyder, midt emellan tvänne eldar, ty en hotfull blick sköt fram under Kulas buskiga ögonbryn. Den bådade ej något godt, och den försigtige embetsmannen insåg nu, att ytterligheter lätt kunde uppstå, om han ej annorlunda betedde sig. Han fattade derföre hastigt sitt beslut. Det sågs på hans ställning och åtbörder, att på en gång hade oppositionsmannen blifvit rojalist, så otroligt detta må låta i våra dagar, då dylika omkastningar Ju icke ega rum. Vår höfding hade också sitt eget skäl till denna frontförändring, ty för att desto lättare leda den kunglige äfventyraren dit han ville, ansåg han för bäst att ingå på hans fixa ide. Er hårdnackenhet smärtar mig, men hämmar ej min väg, fortfor pretendenten efter ett kort uppehåll, utan att märka hvad som föregick hos landshöfdingen, och fäste en skarp blick på honom. Jag behöfver endast samla mina trogna Carlister och tåga ut i Odens lund; studenterne skola höra min stämma ....ungdomen ifrar för det heliga och rätta...de skola omfatta min sak, och sedan drager jag med dem till min hufvudstad. Mitt anhang skal! vexa under vägen, liksom floden, bvilken, i början ringa, småningom sväller i styrka och omfång, tills han öfversvämmar städer och fält. Och vet ni, min höfding, huru jag fordom betedde mig emot uppstudsigt folk? Ett par exempel skall upplysa er. Några bönder slogo en gång ibjel ett par simpla drängar vid min tross, och genast till straff derför uppbrände jag fyra byar och ett herresäte. En stad upplät sina portar för mina fiender, och straxt satte jag eld på staden och jät hänga dess borgare. Bevare mig derföre Gud,