Aftonbladet – 14 januari 1842, sida 1

sig fram till sin ärfda tron, om det ock skulle ske genom landshöfdingars och andra stora herrars bröst. Omklige dårel mumlade landshöfdingen för sig sjelf, men utbrast högt: Nå, om jag skulle tro er, säg, huru vill ni öfvertyga andra?x Tro de icke mina ord, skola de tro mina bragder. Det fins endast en Carl dei twifte, derom är verlden ense.x Har funnits, vill ni säga. Sverge gömmer, hans stoft och hans minne...Men ännu en gång frågar jag er: hvem är ni? kanske en alskedad officer ?x Turk och ryss! dundrade Kula, som redan vid början af samtalet satt på sig detta bistra utseende, som fordom skrämde Moskoviterua. Han gjorde nu en hotande åtbörd emot landshöfdingen, men en skarp blick af hans herre tillbakahöll honom. Jag råder er, min höfding, sade pretendenten med herskareton, m,att ej längre vara förstockad. Jag ansåg er för en klok man, som icke skulle streta mot udden. Dock, jag märker nog, att ni ändå tror mig, liksom alla de andra, för hvilka jag yppat mig, men ni rädes dea nuvarande regeringen. Ni är ingen hjelte, herr landshöfding; det kommer sig dera, att ni icke gått i min .skola. Men ännu är ej försent att början i Dårar finnas nog,, svarade landshöfdingen, och jag vill önska, det ingen måtte varda så olycklig att gå i er skola. Ty, fortsätter ni denna dårskap, torde den komma att kosta er hufvudet. Det är mig icke obekant, att mina fiender