Aftonbladet – 14 januari 1842, sida 1

på hans kragstöflir slamrade högt emot sten golfvet. Landshöfdingen, åtföljd af Kula inträdd imedlertid och väckte honom ur hans funde ringar. VÄr ni landshöfdingen?, frågade han med fas stämma, i det han stannade framför honom oct stödde sig med ena handen emot värjan. Ja, och hvem är ni?, gemmnälte landshöfdinsen, som ej utan förvåning betraktade den underliga mannen, hvilken med sitt bleka anlete öreföll honom såsom en vålnad af Carl den tolfte. Ni har erbållit min skriftliga befallning, uppsatt af min egen hand och försedd med mitt wamuop, svarade pretendenten, ach ni frågar ändå. Jag vill likväl förlåta er; ty det måtte vara längesedan ni såg mig. Men pi har väl sett nåson afbildning af min person, tagen idesednare iren ? Af Carl den tolfte, visserligen; men jag eger nu ej en sådan till hands, för att jemföran, svarade landshöfdingen, som syntes vara en man med långsamt mognande öfvertygelsen. Behöfves icke heller. Ni anser mig väl ej för en ertappad missdådare, hvars signalement ni till yttermera visso will taga i beskådning. Det gör tillfyllest, att jag upprepar: jag är Cari den tolfte. Hau lade härvid handen på panian ech strök sig öfver de glesa håren. Och detta skail vara kungsord? frågade landshöfdingen med ett spefullt leende. Ja, af en kung, som aldrig lekte med orden; som icke parlamenterade, icke gaf stora fraser, men stora bataljer; en kung, som med svärdet banade sig väg genom Europa allt intill Asiens sränser, och derföre äfven skall veta att bana