Aftonbladet – 13 januari 1842, sida 3

att förbättra deres grundsatser genom att föra den till den heliga skrift; — men vi måste äfven vara betänkte på att förändra deras vanor och fästa de ras uppmärksamhet på sådant, som är oskyldigt och nyttigt. Derföre anser jag för min pligt att, hva jag kommer, yrka, det man i fängelserna håller väl valda boksamlingar, för att vänja fångårne vid sysselsättning dermed på lediga stunder. Men det är mig ock maktpåliggande att ännu nämna en omständighet, såsom min öfvertygelse, ehuru jag vet, att jag som oftast dermed icke vinner något bifall. Men jag är villig att allt fördraga för Christi skull och uttalar med frimodighet det, hvarom jog i mitt hjerta är fullt förvissad: alt hårdhet atdrig förbältrar en syndare. Och ännu mer: att hårdhetens system icke afskräcker från förbrytelse. Jag kan beropa mig på, att ju mildare vår straff-lagstiftning är blefven, desto mera hafva de brott, för hvilka straffen blifvit mildare, aftagit. Då jag först besökte fängelserna i England, funnos der i dem icke ännu fångar, som buro kedjor. Dödsstraffen blefvo nr ycket ofta använde. Men då jag, icke blott i Englands fängelser, utan äf ven i Frankrikes, knappt ser en boja, och dödsstraffen sällan användes, hafva de brott, för hvilka detta var stadgadt, mycket förminskats. Jag tycker icke om att se länkar i fingelserna, men för någon tid sedan besökte jag ett ställe i Tyskland, hvarest sådena fångar befunnos i bojör, som ännu icke voro öfverbevista, utan hvilkas sak ännu var för rätta. Jag måste säga, att detta var den största hårdhet jag någonsin sett. Jag nämner icke stället, och har i elimänhet tll grundsats, att icke uppgifva namn, när jag uttalar klander. Jag vågar äfven hoppas; ait vederböra nde vilja ändra sitt förfc rande, då de lärt inse, att de hafva gjort orätt. Jag vågar hysa det hoppet, att man äfven här vill göra allt möjligt, för att befordra fångarnas sanna bästa, att alla qvinliga fångar komma under qvinliga väktare, att för fruntimmer må öppnas tillfälle au besöka de stackars fångarne, att det må blifva ett tillräckligt antal betjening, för a!t göra hvarje jernlänk öfverflödig, att en degoch en nattvakt må införas (ty fångar böra aldrig vara utan uppsigt), ait en regelmessig, och, utan undantag, daglig undervisning må blifva dem meddelad. Det gläder mig, att qvinnorna här äro vande att besöka de fattigas hus, och att man drager omsorg om de förätdralöse och sjuka. Det skulle hafva varit mig kört, om jag vid hvarje säng i det nye sjukhuset sett ett Nytt Testamente, likasom i Londons hospitaler; ty jsg tror, att sjukdomstiden, framför mycket ennat, förmår göra hjertat skickligt att emottaga religiösa intryck och tillogna sig religionens tröst, och att intet bjuder läkaren en så verksam hjelp, som just detta medel. Jag kände en fru, som för någon tid sedan låg sjuk, så sjuk, att allt hopp var uppgifvet ; dock kom hon sig, och läkaren sade: jag tror, att hennes sinnestillstånd har bidrogit det väsendtligaste dertill, ty hon var så lugn. så förtröstansfull, så frimodig — och likväl skulle hon lemna sin man och sina små barn! Men hon var så hängifven Guds vilja, att hon, ehvad Han bestämde lif eller död, kunde glad öfvergifva allt. Hon kunde ock med sina samtal uppmuntra dem, som hon visste ansågo hennes bortgång såsom nära förestående. Derföre vill jag nu iga, att för sjuka, så väl som för fångar, visa sig religiopssanningarne i deras enkelhet, kraft och värdighet som det bästa läkemedel. Och derföre önskar jag äfven, att religionen alltid må blifva desse meddelad, men icke på ett sätt, som uppjagar inbillningskraften. Ty ingenting har så gripit och tilltalet mig, såsom skickadt att här tjena 1 ledstjerna, som Apost. Pauli ord: Gud hafver ke gfilfvit oss räddhogans ande, utan krafiens, kärlekens och tuktighetens. Detta tvingar oss att emotstå frestelsen, att med tålamod och förtröstan uthärda bekymmer och sjukdom och att med hjertlig tacksamhet helga alla de gåfvor, som gifvas oss. Detia gör lifvet, med alla dess bördor, lätt och öppnar för oss, genom vår Frälsares kärlek, utsigten till ett ovanskeligt arf i himmelen. Derföre kan jag icke skilja min menniskokärlek från den kristliga tron. Begge höra oskiljaktigt tillsamman, och jag önskar, att atla menniskor måtte hafva frid i Christo. Och då Eyvangelii antagande är lika så zagneligt i sjukhus, som i fängelser, i låga som höga stånd, så önskar jag, ait höga så väl som åga måtta, med ett Gudi helgadt lefverne, gifva dana exempel, hvarigenom brottslingar blifva förittrade och brott förebygda. Vi kunna icke för rögt uppskatta det inflytande, de bögre klasserne hafva på de lägre, och ehuru vi icke äro i den ställning, som kan förleda oss till samma slags förbrytelser, så har dock vårt exempel alltför ofta den verkan, att de lägre klasserne dertill förföras och å lida straff. Detta lilla skall, som jag hoppas, vara nog för i dag. —-— Ah — Ehuru redan tillförene ett par kortare artiklar, angående mrs Fry och hennes bemödandep förekommit i Aftonbladet, hafve vi likväl anselt denna utförligare artikel förtjena återgifvas, såsom lemnande exempel på ett värdig: