Aftonbladet – 13 januari 1842, sida 1

vid afskedet fått behålla. Nu förde ban sylen ika tappert som fordom sitt vapen, och när van diog ut becktråden, skedde det med en kraft, som om han med hvardera armen velat nedlägga fem fiender, för att visa, buru vid Narva en Svensk slog tio Ryssar. Under fälttitvet van vid örsom öfverflöd och brist, egde han nu en jemn, men taflig utkomst, såvida annars det mäktiga skrå, hvilket han vågat falla i embetet, lät honom vara i ro. Med herrar studiosi stod han i mycken beröring, icke blott som skoflckare, utan äfven som aväckare,. Han bade drasit täcket af mången student, som cj på annat sätt vetat förmås att lemna bädden, och ban skröt derföre ibland, huru han fordom på krigsfältet slog ned fiender i mängd, men nu, på vetenskapernas fält, reste upp mången rask och iapper: gusse. Hos: studenterna hör:ve han dagigen latinska fraser och muntra sånger, lärde något af hvarie och begagnade de förra i saraqväm och de sednare vid sitt arbete. Äfven vid det tillfille, som nu är i fråga, qvad han en och annan visstump och uthrast slutligen. med en röst, som måugen ahurrabae kunnat afundas honom: aHoppset mitt skall aldrig falla; jan mir her 18g tillreds; Värj Nir Kung Corl vill på mig kalla. Hurrab! hurrah! hurrah! När Kung Carl vill på mig kailo, Hjertat mitt är då tillfreds; ärjan min bar jag tillreds, Hopp .. är afbröts sången af ett trefvarde på dörren. Halt! Wer dal ropade vår muntre Carolin. aGud och Konung Carl!, hördes en djup stämna derutanför. cGod vän! Hit in! ropade åter skoflickaren, det han putsade det smala ljuset, som stod vackiande i en trästake och brann med sömnig äga?