Aftonbladet – 13 januari 1842, sida 1

EN PRETENDENT. I. Natten hade inbrutit, och i Upsala, upplysningens säle, brunno några spridda ljus, som skulle måbända visat dig vägen till lika många lärde, hvilka hos natten icke älskade mörkret, men väl tystheten, då de ostörde fingo leta i skrifterna. Men, vill du ej stanna hos den ensame forskaren, midt ibland hans digra folianter, välan, följ mig till en afligsen vrå i de lärdes stad. Der ligger ett litet, förfaltet hus, hvarest äfven ljus brinner; det är ej någon student som sitter der och nickar vid sitt kompendium; ej en gammal professor som sammanflickar eit nytt system i filosofien ... det är endast en fattig man som flickar en sko. Det var en låg kammare, hvars gulgråa kalkväggar ej buro annan prydaad, än en mängd bilder, dem skoflickaren med ett stycke kol hade i raska drag ritat på sina lediga stunder, likasom det en gång vid ett bögtidligt tillfälle stod att läsa på en sinnrik transparent. cdetta hafva skomakaregesällerna gjort på sin firabend,, Vidare hade man i rununet att skåda en gammal, omålad säng, uppburen i trenne hörn af ledbrutna fötter och i det fjerde af några hopstaplade tegelstenar. Nara intill stodo tvenne grofiuggna stolar, likaledes invalider, och midt deremot hvälfde en kista sitt kullriga lock och tog sig väl ut emot de öfrige kantiga möblerna. Vid ett lågt bord, öfverhöljdt med skomakareverktyg, satt på sin trefot den trägne arbetaren, som tycktes vara en nära medelsålders man. Hans yfviga läppskägg vittnade om hvad han fordom varit: soldat under Carl XII:s banår. — Tiden för vår berättelse är nämligen 1725. — Såsom ett minne från dessa lysande dagar, såsom han sjelf plägade kalla dem, hängde på vägen en barshten uniformsrock, den han