Brage den gamle, Slår på sin harpa Gripande toner. Hör, hur hans stämma Kallar den trötte Heimar till färden, Vppöfver högvälfd Glänsande bifrost! Evige Gudar! Anden är redo. — Sänke Valkyrian Uddhvessa spjutet, Ristande geirsodd, Uti mitt hjerta! Blodet förinne Utur dess källa; Bräckliga lifvets Flämtande låga, Slockra för Nornans Mäktiga hand! Sända ifrån Gudars throner Fridens ljusa Alfer bo, I de himlaburna toner. Själens lugn och sinnesro Flägta de med lätta vingar Uti menskans sorgsna bröst; Qvalet flyr då sången klingar, Hjertat andas hopp och tröst. Så i Aslögs själ de ljufva Alfer göto lugn och fred. Och bon sjönk på gräsets tufva Vid den gamles fötter ned. I dess ljusa lockar lekte Aftonflägtens ljumma vind, Solens sista stråle smakte, Skimrande, dess späda kind. Dagen sig i böljen sänkte Natten började sitt tåg. Frejas klara stjerna blänkte Darrande på mörknad våg; Harpans sista toner dogo, Och de lätta drömmars tropp Lekande, kring Aslög slogo Nu sin rika trollverld opp. C. H.