Aftonbladet – 12 januari 1842, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. (Insändt.) ASLÖG. (Fragment af ett otryckt arbete.) Solen log i aftonstunden Trasten sjöng i furens topp; Sorlande igenom lunden Bäckens silfverbölja lopp; Doftande violer knöto Friska kransar kring dess strand; Lätta purpurskyar flöto, Skimrande, vid bimlens rand. Då framträdde utur skogen Gamle Heimer; på hans arm Hängde hbarpan. Varm och trogen Vänskap brann i åldrig barm. Spiran bytte han mot stafven, Itrande kring land och sjö, För att, undan hämndens glafven, Frälsa späd och värnlös mö. Varsamt han sin börda sänkte På den blomsterprydda strand; Genom harpans springor blänkte Purpursammet, gyllne band. Och der hördes toner ljufva, Af en stämma, späd och vek: Låt mig hvila uppå tufva, Låt mig skåda böljans lek! Tillåt mig min hjessa kransa Med de skära blommor små! Jag vill fri på gräset densa, Vill min fot i källan två; Jag vill sommarfoglar fånga, Fladdrande i brokig mängd! Ack, jag gråter tårar många, Uti harpan innestängd. Tryckt af Heimers vanda händer, Harpans dolda dörr flög opp. Aslög stod på bäckens stränder, Lik en feger rosenknopp. Nej, lik Freja! Ur dess öga Log Asynians ljusa blick, Då bland furustammar höga Hon till dans i lunden gick. Snart likväl vid Heimers sida Aslög sjönk bedröfvad ned; Och bon utgöt tårar strida, Händerna i smärta vred; Lik en bruten biomma böjde Hufvudet mot snöhvit arm; Sorgens tunga suckar höjde Hennes oskuldsfulla barm. Och dess röst, lik harpotonen, Klingade så klar, så huld: Fosterfader, ifrån thbronen Flydde du för Aslögs skuld! För att mig från faror skydda, Irrar du, lik flyktig vind, Utan vänner, utan hydda, Utan skygd för nattens vind. Dag från dag du nödgas bära Harpans tyngd på tröttnad arm. QO! hvi fick ej Nornan skära Dödens runa i min barm! — Lifvets blomsterdar förflyta Uti ständig fruktans qval. — Jag vill harpans mörker byta Uti Wingolfs ljusa sal! — Der invid Brynhildas sida, pFogeln lik, så fri, så lätt, pVill jag skåda Sigurd rida, Kämpande på Wigrids slätt.