lifrågakomma, om ock deras kommittenter all: Ideles icke haft skäl att klandra deras förhållande, och således ej uppoffrat möda att på melIlantiden förbereda sig. Storthinget kan således Jaldrig, på detta sätt, komma att bilda någon I korporation af den moraliska värdighet och inIflytelse, som allena beror af det allmänna erIkännandet, att den konstituerar kärnan af nationens inielligens och duglighet. Aldrig kan Isåledes den planmessiga fasthet i dess verksamhet uppnås, som ensamt förmår att betrygga statsmachinens jemna och framskridande gång. En evig vackling i principer, eviga framoch återryckningar i beslut, evigt antagande och förkastande — koriligen, en oafbruten ostadighet, skall jemt försena samhällets sträfvande att uppnå sitt mål. Man måste beständigt arbeta på nytt, utan att känna eller uppfatta den anda, som legat till grund för föregående ofulländade oeh afbrutna arbeteov; och vi öfverlemna vill en hvar att bedöma, buru snart den största möjliga fullkomlighet på detta sätt kan vinnas, då den ena ständ gt nedrifver hvad den andra uppbyggt, eller ingen förstår att fullfölja den byggnad, hvartill man förut lagt grunden. Annorledes skuile utan tvifvel sakerna förbålla sig under ena allmän valbarhet och direkta val. Första frukten deraf skulte blifva, att man erhöll kandidater, som antingen sjelfve framställde sig eller af pressen föreslogos. De förre Storthingsmännen, hvilkas tänkesätt och duglighet redan kunnat bedömas af nationen, blefve då helt säkert de först. sjelfskrifne till kandida turen. Säkert skulle, såvida de mot.varat sina menigheters förtroende, en ovanlhg och öfvervägande skicklighet behöfvas för nya kandidater att kasta dem ur sadeln; och om äfven detta förtroende gafs åt nägon annan, så behöfde nationen ej förlora deras kraft och skicklighet, emedan de kunde väljas annorstädes. Säkert skulle genom en sådan sammanställning och pröfning af dugligheten såsom resultat, följa, at: nationalrepresentationen kom att utgöras af de utomordeniligaste män nationen ägde, hvilka antingen genom erfarenhet hade förvärfvat sig kunskap om de allmänna sakerna eller eljest vinnlagt sig derom, och förhandlingarne skulle) derigenom få en helt annan, fastare, kraftfullare och ändamålsenligare gång. Vår inre politik blefve då ett studium för de män, som ägde talanger och önskade att deltaga i den lagstiftande makten: ett studium, hvartill de då måste uppoffra sig, såvida de önskade vinna och bibehålla sina kommittenters förtroende. Pressen kunde då bidraga att reda begreppen, genom att mångsidigt belysa de serskilda kandidaternas förtjenster och duglighet, i stället för att det nu nästan anses för ett missbruk att yttra sig öfver de förmodade representanternas offentliga bana. Me delmåttan och oskickligheten, som nu rätt ofta intaga Storthingsbänkarne, framdragne af vänskapseller slägtskapsbanden eller ditsatte af slumpen, till följd af någon förfelad kabal, skulle säkert då uteslutas, och ett nyttigt band skulle då läggas på det lycksökeri, som nu så ofta begagnar Storthinget såsom ett trappsteg till vinnande af embeien, på grund al den moraliska pligt, som då inträdde emellan representanterne och menigheterna och som den förre svårligen kunde bryta utan att offentligt vanhedra sig. Den lama undskyllan, som nu så ofta höres: jag har handlat och röstat efter öfvertygelse; skulle då äga ringa värde, då denna öfvertygelse vore tvert emot kommittenternas och stridande mot nationens intresse. I detta afseende måste ban anse sig skyldig att vara tolk för deras politiska åsigter, försvarare af deras trosbekännelse, advokat för deras opinion, — men i afseende till de materiella intressena vore han oberoende samt skyldig att tala och handla sisom ett nationens ombud, icke som kommunens sakförare.n Den Norske författaren är äfven af den mening, att genom det direkta valsättet, Storthingsvalen Jångt ifrån att blifva mera delade och splittrade, skulle blifva mera koncentrerade än genom det nuvarande indirekta valet. Det förjer af sig sjelfo, säger han, att mängdens ögonj skulle riktas på de uppställde kandidaterne de att svårligen, i en kommun med 3000 röstberättigade, det skulle finnas tio individer, som med något sken af rimbghet kunde komma i fråga. Den öfvertygelse skulle snart befästa sig hos en hvar, att det atldeles icke tjenade till något, att rösta utanför dessas krets. Men inom denna skulle nödvändigt finnas män af olika