Aftonbladet – 12 januari 1842, sida 3

hans segervana klinga ixtrande i Hildurs dans, h af klara stjernor slinga ring hans hjessa segerns krans.x , lik klara offerlågor, ögs öga bilixtrar sköt. den brann i heta vågor I på kinden flammor göt; 1 de knäppta händer höjde gtande mot himlen opp. ! i Walhalls salar dröjde rtats minne, hjertats hopp. 1 från blomsterprydda stranden ale Heimer harpan tog, (tigt han med vanda handen dess spända strängar slog. erna mot Walhall stego vid gubbens djupa röst, gens svarta Alfer tego Aslögs rörda bröst: Icke dig höfves, Brynhildcas dotter, Sigurd den hugfulles Ättling att klaga! Ej må den starkes Öra förnimma Qvidande rösten Från dina läppar! — Hjelteblod rinner I dina ådror; pHjeltemod brinne Ock i ditt hjerta! — Tårar ej mäkta Nornorna röra; Stålhärdadt sinne, pOkufvad vilja Ensamt betvinga Mäktiga Skuld. pMorgonsol svepes Ofta i töcken; Men genom rymden Vindarne tåga Sända af Niord. pSkyarna glesna pFör deras anda, Och från den: högblå Klarnade himmel pMiddagssol blickar Strålande ned. Afvenså, Asiög, Lifvet det unga, Svepes i sorgens Dunkelgrå dimma. Men ifrån Hlidskalf Allfader sänder Mägtiga fläkten Utaf sin anda, Och för dess värma pDimman försmälter; Sorgernas skuggor Randas af glädjens Rosiga skimmer, Och uti lifvets Mognade fulihet, Middagssol blickar Strålande ned. Se, för mitt öga pNornan upplåter Framtidens slöja! pSiare anden pBreder de ljusa Kraftiga vingar sÖfver min själ. ÅDnnu, o ÅAslög, pRåda de dunkla pVredgade makter Ofver ditt öde. Men af de evige Gudar beskyddas pBrynhildas dotter Sigurd den hugstores Blomstrande ättling. När ifrån Folkvagn Vanadis öga sÖfver det låga Spangarhed strålar, Helsande späda Konungajungfrun, Som ibland klippor Höljd uti vadmal Getterna vallar; — Då skola runor, vKraftiga, flöda Ötfver den väldige Allfaders läppar Kufvande mörkrets Hatfulla makter Och på din lefnads Klarnade himmel o;Manande kalla Sällhetens sol! Men i:rån Valhall Vinkar med hand