Aftonbladet – 7 januari 1842, sida 1

Tibbs talade beständigt; m:r Tibbs högst sällan: men om det någon gång var honom möjligt att få ett ord i samtalet, skedde det, just då han ej borde hafva sagt något alls. M:rs Tibbs hatade långa historier, och m:r Tibbs hade en att berätta, hvars slut hars förtroliga vänner ej engång hade hört. Den började ailtid sålunda: Jag kommer ihåg, då jag var i volontärkorpsen, år 4806 —, men som han talade mycket Jångsamt ech sakta, och hans bättre hälft mycket fort och gällt, kom han sällan utöfver första meningen. Han var ett bedröfligt exemplar af historieberättare, han var den vandrande juden i berättarform. M:r Tibbs åtnjöt ett litet årligt understöd ur armeens pensionskassa, uppgående till omkring 43 pund 453 shilling oeh 40 pence. Hans fader, moder och fem intressanta telningar af samma stam drogo en lika sior summa frin ett tacksamt fäderneslands inkomster; ehuru man aldrig bestämdt kunde utröna, hvilken synnerlig förtjenst dertill de inlagt. Men som bemälda pension ej var fullt tillräcklig att förse tvenne personer med lifvets alla beqvämligheter, hade Tibbss lilla driftiga fru fallit på den tanken, att det bästa hon kunde göra med ett litet arf al 700 L., vore att hyra och möblera ett någorlunda hyggligt hus någonstädes i den halfupptäckta del af landet, som ligger emellan Brittiska museum och en aflägsen by kallad Somers Town, den plats vid hvilken hon företrädesvis fästade sig. Ett hus derstädes blef följaktligen uppmöbleradt; tvenne pigor och en betjent antagna i tjenst och en annons införd i morgonbladen, underrättande publiken, att sex personer kunde få åtnjuta al