Aftonbladet – 5 januari 1842, sida 3

I somtycke, att ef reseryfonden fyllas. (S. C.) BLANDADE ÄMNEN SEX DAGAR I CANTON. (Foris. från N:o 1.) Då vi ankommo utförde en skicklig jonglör, som tillhörde truppen, under en entreakt, ätskillige konststycken, i det han klättrade mellan spjälorna på en stege, sprang öfver stolar, m. m. jalideles som man ser det i Europa. Detta kunide alltså föga tillfredsställa vår nyfikerhet; desto mer tog den församlade allmänheten (hvaribland vi voro de enda curopeer) vår uppmärkI samhet i anspråk. Framför alla bemärkte jag, just midt emot mig, bland de allvarsammaste kineserna med svarta koppor och kägelformiga ;battar på bufsudena, ett par vackra fruntimmers i bufvuden, hvilkas hår var prydt med blommor och förgyllda nålar, alldeles lika de skeppar qrvinhorna vi selt. Deras klädsel, ehu:u ganska enI kel, var dock sorgfåNigare. Detta oaktadt och iehuru men kunde märka att de hade små fötter miste de dock tilhört en iögre klass, då de högre klassernas fruntimmer aldrig visa sig offentligen. På samma sida vi befumno oss, men längst åt yltersta ändan, voro äfven tre eller fyra unga fickor, men det syntes som om man skulle j fruktat att vi närmade oss dem På de närmaste bänkarne framför våra fötter åto nigra inföI dingar, som kanhända från morgonen setat på samma plats, frukter och konfekt, som utbjödos af kringvandrande månglere; andra rökte makligt sina metallpipor, hvilkas lilla hufvud knappt (innehöll ett par nypor tohak, och hvilka stoppaI des af en tjenare och påtändes med fosferstickor. Hvad som mest väckte min förvåning var parterren. Man föreställe sig några tusen kineser, hvilka, för att icke rifva sönder sina kläder, tagit dem af sig så alt de voro nakna intill gördem och omtindat hufvudet med sina hårpiskörpå det man icke skulle kunna lugga dem deri. Man tänke sig huru dessa knuffss och trängas på detta rum, till dess allt liknar en enda komI pakt massa, likasom ett enda, af idel menniskokroppar sommanfogadt, block, hvars luckor fyllas med andra kroppar, som inkilas, så har man ungeför en föreställning om effekten af den sammargylirade hop vi hade under våra fötter. Vi sigo Hbasom på ett fullkomligt hafaf rakade 8 svansade hufvuden, af samma fosim och färg: Må :e trott sig se elt enda menniskohufvud, tusenfaldigt återgifvet i en faceilspegel. An stilla, än åter skakad af en omiäörklig rörelse, erbjöd denna hafsyta anblicken af er gulaktig, vattrad tapet af trubbnäsor och snipiron, hvilka stundom gjorde de skönaste grimacer; stundom blefvo dessa vågor, sedan de länge sofvit i lugn, genom någon plötslig orsak satta i rörelse så att de med oemotståndlig makt framoch återträngde hvarandra ech med ett doft buller af oredigt kKnotsnde, svärjande, skråttande, gråtande och botande stämmer, utforo mot hvarandra. Knappast förmådde de tjocka, grofva pålarne, hvarpå teatern hvilade, att stå emot denna bränning af Jefvande vågor. Förgäfves bemädade sig de som stodo närmast, att hålla tillbaka de påträn-: gande; deras armar gåfvo efter och deblefvo trängde under scenen, ända till floden. Om allt delta syntes för 0ss nytt och ovanligt, så gjerde vi å vår sida samma intryck på församlingen; ty utom de hviskningar och frågor, hvarför vi voro föremål, applåderade man icke ens skådespelarne, utan att hafva sett på oss, likasom wille man söka i våra ögon hvad effekt skådespelet gjorde på oss. Imed!ertid hade jonglören slutat sina konster och skådespelarne, som klädt sig i ett tält bakom scenen, inträdde ändtligen, till stor tillfredsställelse för allmänheten. Uppställde till höger och venster bredvid elt slags bord, väntade de innen de började sitt spel, tills direktören förklarat tycket, som skulle spelas. Sedan denna i Kira oUndgängligen nödvändiga formalitet var slut; ramträdde två, tre personer, klädda i praktfulla er, hvilka skola varit af ett utomordentligt värde, moajestätiskt på banan. En af dem, som ill tecken af högsta värdigheten bar i sin mössa le tvenne långa sköna fjädrar som pryda den. artariska fasanens stjert, nedsatte sig åter bredvid bordet, under det att de store vid hans hof karprättare, skrifvare och folk ordnade i-tvenne ader förblefvo stående. Jag var förvånad att i la dessa drägter se en noggrann reproduktion f hvad jag förr sett framställdt endast på kineiskt glasmåleri, dessa rika med guld och silfver yroderade kläder, dessa såsom hufvudprydnader nbragta sleifer, dessa små fanor, som fladdrade ram ur hvarje veck, och isynnerhet denna sällamma utmålning, dessa svarta, hvita, gula och öda strimmor, som förvandlade ansigtet till en erklig satanisk mask. Man sade mig att dessa ostymer härledde sig från de första kinesiska ynastiernas tid, då, såsem man försäkrade mig, lrägterna VOro precist. likadana, som de här ramställdes, och rikets store, hvar och en efter in grad och sitt embete, måste på dylikt sätt utmåla sig i ansigtet, att de voro helt och hålet