Aftonbladet – 5 januari 1842, sida 1

förstår ni. Jorden är en fast klump, på hvilken växa kålrötter, markattor, menniskor och andra växter, och deröfver är himmelen, det vill på förnuftigt språk säga, luften, atmosferen — nå, begriper ni icke detta, det är ju klart som dagen.n Ser ni, fortfor han; menniskor äro ett slags rofdjur, som, oaktadt tama, ej lägga bort sin natur; de äro värre än rofdjur; ty sjelfva tigern älskar sina ungar, älskar sin make; men se menniskan, hon mördar dem, mördar! Han slog händerna för ansigtet och snyftade högt. ,Jag vet ej, sade betjenten hviskande, hvad det der brefvet kan innehålla. Grefven fick det i går aftons, han blef så glad, när han såg utanskriften, och jag gick ut. Då jag äter kom in, var han sådan ni ser honom. Stackars grefvel, tillade han, det var en så god herre.n Grefven sprang upp, liksom han blifvit skrämd af något. Hul, sade han och den vilda blicken irrade kring rummet; det var så mycket blod, så mycket gift, som flöt öfver jorden och hvitfläckiga ormar krälade i blodströmmarna; men jag satt ofvanför och såg huru de uppslöko hvarandra. Det var en hvit dufva, som sväfvade öfver jorden, men en orm stack sitt fjälliga hufvud ur djupet och grep den hvita dufvan. Hon flaxade, stackars liten, men del för del sönderkrossades hon i ormgapet, det är hennes döda mor, som sluker henne — hu! — det var rysligt. — Står ni der, herr pastor, såg ni huru ett mörker var öfver verlden och ingen hoppets stråle kunde tränga dit ner genom blodångan — ha, ha, hal Herr pastor, det der var blott ett fantasispel — men dock en bild af sanningen. Hennes mor och hennes man mördade henne: förstår ni nu? På detta sätt fortfor den olycklige att rasa i flere dagar, som jag var qvar; ty jag hoppades, att det skulle blifva bättre. En läkare kallades, han använde mycket; men utan någon lindring.