Hon går förbi, sade grefven, slog igen dörren och kastade sig på ländstolen. Hon vill ej komma till mig — Gud, min Gud, låt mig komma till hennel, — Grefven salt derefter i ett djupt begrundande. Ändtligen sprang han upp, sis på mig med strålande ögon och sade: Herr pastor, det är herrligt att hoppas. När jag lemnade honom, fann jag mig skakad och var glad att betjenten följde mig med ljus genom de öde rummen; så häftigt verkar inbillningen, då den blifvit retad. Tid efter annan besökte jag grefven. Han var lugnare än förut, Men hans helsa började lida, omärkligt för honom sjelf, men icke så för den, som blott tidtals hade tillfälle att se honom. Han började blifva oroligare, ofta skrattade hao högt åt saker, hvaråt ej var skäl att skratta; men han var hkväl alltid samma goda menniska, som förr, och såg allting klart, blott det ej ingick på mystikens område, då började han att svärma, och Julia, hans älskade Julia var alltid utgångspunkten för hans ideer. (Slutet följer.) AR reg.