Aftonbladet – 4 januari 1842, sida 2

utan hopp att se den realiserad; ty hennes föräldrar, stolta öfver sitt rent kristna blod, som i århundraden förblifvit lika rent, kunde ej förlika sig med den tanken att förena sin dotter med mig, hvars stamfar var mobr, en inympnicg på den gamla ädla Spanska stammen. Ungdomen och kärleken glömma dock lätt dessa sroå skilnader, och Maria, så hete flickan, slöt sig med innerlig kärlek till mig. Ofta då hon gick ur messan, gaf hon mig några ögonblick ostörd af vittnen; ack, hvad jag var lycklig! Jag trodde att min eger förtjenst skulle kunna öfvertyga Marias föräldrar, att jag var värdig hennes hand. Jag sökte derföre att komma in vid diplomatiska corpsen, såsom en väg, hvilken under våra svaga regenter var en genväg till lycka. Jag blef också snart utsedd till attache vid missionen i Wien. Jag träffade min flicka; det var sista gången, jag glömmer aldrig detta ögonblick. Glöm ej din trogne Alfonso, hviskade jag och slöt henne i mina armar. Jag kände, huru hennes tårar föllo ner på de blomstrande kindernve. Se här, älskade Maria, sade jag ändtligen och lemnade henne en liten guldkedja som jag fått af min mor; se här ett minne af mig, behåll den troget; men skulle du öfvergifva mig, skicka den då till mig, och jag skall bära den och dö med tanken på dig och en bön för dig. — Aldrig, aldrig hviskade Maria och mottog kedjan. Aldrig, aldrig, sade jag och slöt henne hårdt i mina armar. Men, Maria, du kunde kanske; invände jag sedan jag sansat mig, öfvergifva mig. Vill du dela en invigd hostia med din älskare, såsom ett bevis på vårt eviga förbund?