Aftonbladet – 3 januari 1842, sida 3

ett öde, ej en slump; men atmosferen af ei and lig, verld? Olyckan är alltid fördomsfull en märkte. jag. cOlyekan, återtog grefvens ni ha till en del rätt; olyckab, det är menniskoödet natt, Bå man är lycklig, hör man icke den ty sta, och jenina gången af ödets. hjul, det jerdisk elementet tar utosin rätt att förvilla, men dett är endast den skenbara lyckans egenskap; de verkliga . har ; samma, följd som olyckan. Sit med ea älskad maka sochedra barn en still afton oeh: tacka Gud: för er, lycka7 eller: fall; p knä wid.deras dödsbädd; den ena gången. är r äfven lycklig, den andra åter nedtryckt af smär tå, men s5g, i begge fallen känner ti er ej var ensam., Det finnes något utom. er, något osyna ligt, ohörbart, men ändock förnimligt för! er inre sinne, som talar om förstörelse och upp rättelse,, om. död och lif... Det är detta något som jag kaltar andererld. — Meni förnuftet sä ger, Keri grefve, invände jag. dFörnuftet, å tertog han häftigt afbrytande.. cHval är. för nuft?. Ar det den der förmågan att utminu!er hvarje.känsla, hvarje tante : lodtals, qvintintal åtisinonåsta; hvad är förnuft mot aning; för stånd mot tro, herr pastor? Den som blot känner, och dröminer om en bättre. verld, son tror, tror innerligt och fast på ett samband mel lan sina känslor och deias upphof, som är Gu — 8, herre, den handlar en gro:; men dea åter som i sitt förnufts högmod sönderplockar de heliga och delar det odelbara, den är minutband lare. Jag har aldrig kunnat tåla det öfverklok: förnuftet, som vill intränga sig i allt och tro; sig deltaga i allt utan ått göra det Förnufte förefaller mig som en skjutsbonde, som inträng! i en balsal, der hån står och, helt förståndig beyars, mästrar de dansande, utan att :drömm: om deras känslor och tankar, och som. föredra sin bondåpelman för de fulla ackorder, ban Hä hör från orkestern. Så gör också den: förnuft tige; kunde han intränga i himmelen, skulle har recensera sferernas musik och tycka, att eng.