Aftonbladet – 3 januari 1842, sida 1

tryllel, vi haiva spelat bort på noba virgpartier, himlen må ha reda på hur mycket! och vi ha blifvit beundrade, fjesade, afundade. Nå-väly,. så går det ena året efter det andra, och vår g6da stjerna vakar öfver oss. Dessa olyckskråkory, som så länge spått oss ofärd och fall, dessa 03 saliga liberalismens profeter, som fylla låndet med förledande nyhetsläåror, åvad är då allt de-: ras hot. deras kny? Ett tom: ljud, som för-klingar i rymden, en ond: mening, men som ingen: kraft har, en galenskap, hyari intet oroande tigger och hvaråt en klok nan må bjertligen skratta!... Se der, dessa miljoner, för hvilka man ideligen skrämmer oss, hur de ligga i sin tunga sömn, likt ett förtröstansfullt barn på sin ömma faders knä! Denna sömn är naturens visa vilja, är verldens stora politiska system. Folken sofva och de skola sofva natt och dag, bur en och ,annan fredsförstörare än äflas att ruska upp dem. Vår sak hvilar på en stadig grund och allt går sin gamla gilla gång. De höga filosoferna draga härmed munnen till en vällustig gäspning; det är så de sluta det gamla året, det är så de börja det nya. Men detta nya årets första dag skiner in äfven genom de fattigas, de tillbakasattes, de betrycktes fönster. Arbetets och försakelsernes son har med en suck tagit afsked afeet lyktade solhvarfvei, han helsar det begynnande med en annan. Ty natten har ju icke bragt någon förvandling i hans öde, — det timar inga underverkl — Han ser omkring sig och finner endast gårdagens, mansåldrarnas, seklernas välbekanta tafia af lidanden, lemnade för vind ech våg, mödor, betalade med otack, armod, beskattadt af orättvisa. Och en mörk tanka uppstiger i hans själ. Den ena dagen går och den andra kommer utan något annorlunda, något bättre; är då detta att lefva? Vi muta våra olyckor med bopp, men olyckorna kunna icke i evighet låta häraf bedraga sig, ty tre hundra och sextiofem dagar på året bevisa dem trehundra och sextiofem gånger, att detta hepp är ett ihåligt skal. Vi hafva rättigheter, dem vi uppskjutit i tusen år, man fordrar alt man skall uppskjuta dem ännu ytterligare ett tusental Vi hafva låtit uttänja vidden af våra pligter ända intill gränsen af. det omöjliga, man vill göra äfven detta omöjliga till en pligt för Oss. Och, efter al!t, fordrar man au vi skola älska de händer, som taga brödet ur munnen påoss, tt vi skola vörda de nyeker, som håna oss och kasta lott om vår existens!... O, för foikets arme son hvad är ett nyt år annat än ett löfte om förnyande af ett gammalt ondt? Se der vår lott i ; De förre — magnaterna, — dömma med förblindelse, — ty sakerna gå icke mer sin gamla gilla gång; — de sednare, — folket, — dömma med bitterhet, — ty ingen dag, och ännu mindre ett år, skrider mera fram öfver verlden, utan sin frukt för menskligheten, utan sitt sä kra, om än omärkliga inflytande på frihetens och samhäl!lsförbättringens utveckling. Nej, mina her:ar exeellenser, potentater och prelater! detta folk, som ni hoppas skall sofva natt och. dag under edra vingars skugga, det sofver mindre än ni tror. Nationerna göra nu för tiden långa dagsverken och de äro lättsöfda mer än någonsin. Denna -slummer, hvaraf ni hämtar så vackra auspicier för ert ostörda bestånd, är icke längre den menlösa dvatans, men den lugna kraftens, hvilken hvilar trygg på sin sköld och som mognär i stillhet, för aft vara beredd till pröfning och strid. Dei samla göta lejon hviler, j med öppna ögon sofver det Vi äro nemligen äfveå hos oss komna till den punkt, då folken börja få sjeltmedvetande, då de från att i århundraden hafva slafvat i en optimistisk slöhet under den politiska förnedringess vana, begynna reflektera öfver sin ställning, sina behofver, sina innestående fordringar,, och för att vara fri behöfves likväl först och sist endast att med allvar och bestämdhet vija vara det. Men folken äro tillika långmodige,såsom all stor kraft, och de kunna här vara det med dubbelt skäl, ty i denna strid är len enklaste taktiken den, att icke ge batalj uan i afgörande ögonblick; men derewot begagia hvarje motståndarens felsteg och endast rycsa fram, för hvarje öppen sida han öppnar på ig, tills man står honom på lifvet i sista förkansningen och han nödgas kapitulera. Det förflutna året har sett afslutad en lång ampanj, 4840 års riksdag. Den liberala och eformerande saken har visserligen icke genom len vunnit ens allt hvad den under andra förällanden skulle kunnat vinna, men den har ikväl tagit ett betydligt steg framåt, den har vunnit terräng och planterat sin fana tätt unler de förskräcktes ögon. Vi veta alla hur afBlåsnivgs trumpeten varit signal till allmän fröjdullhet inom kamarillalägret och hur man på aet åltet genast ögonblicket derefter återbörjat sitt amla från-dag-till-dag-system. Är det i den ofaldiga tron, att den allmänna opinionen skall fväpna och utrymma sina inkräktningar, af edsnad om af intet annat motiv, och att liberasmens falanger lägga armarsa i kors, derför, tt elt skenbart stillestånd inträdt?.... Fruktar han då, att för. sig sjelf reda den tanken, att etta stillestånd kan vara endast en förberedele till nya fejder, och är man då så starrblind, tt man icke ser hur vakteldarna flamma öfver