Aftonbladet – 30 december 1841, sida 3

— Åh, bevars! nådig kommersrådet lefver nog många herrans år ännu, det vill håde mamsell Agnes och jag bedja gud om. j . . a o oo Ja, ja, min gumma, men deri gör vår herre ändå som honom bäst synes. Men när jag dör, så kan det hända som i många andra garala sterbhus, att dokumenter förkomma, gud vet på hvad vis; jag har derföre lagt de papper, som bevisa Aguey rättigheter, i en liten ask af bleck med honstigt lås till; nyckeln behåller jag sjelf, men lådan kunde bli borttagen, nej bortslarfvad ville jag säga, derföre skall du taga den i förvar, och sedan jag är död lemna den i Agnes egna händer, aldrig i någon annans. Du är en ordentlig och pålitlig gumma, som varit i mitt hus många år; jag känner dig, och vet huru högt du älskar Agnes, dig skola de aldrig kunna muta eller narra. Jag kunde väl lemna asken uti någon lagkarls band; men de der herrarne tror jag inte mer än jemnt, och jag talar inte beller gerna om huru mina affärer stå; det är en föresats och gammal vana hos mig, och derföre lemnar jag också asken belst till dig, com jag inte behöfver göra reda för hvad den innehåller; nog af, när Agnes får den är hon rik, ja, vida rikare än Bernhard. i Derpå gaf han mig asken, hvilken jag förvarat i ett lönskåp här i väggen bakom min säng. Hjelp mig nu upp sparlakanet, och se der nyckeln till skåpet. Tag nu hvad som tillhör henne, min lilla Agnes; gud välsigne henne och hennes arfvedell jag har troget förvarat den; men nyckeln till lådan fick jag ej. — Den bär jag i en snodd om min hals, sade Agnes och visade den fina, svarta snodden, som hvilade på det vackra välbildade bröstet. Agnes tackade gumman bhjertligt för hennes omsorg, lofvade att följande dagen återkomma, och tog afsked af: Cecilia, hvars välsignelser hon hörde inda ut i förstugan. (Slutet följer.)