— Kände ni de begge fasliga karlarna? — Nej min lilla mamsell, det gjorde jag viss inte, nej! jag hände dem inte, det har jag int sagt att jag gjorde. De mördade honom ju inte gud ske lof! och de torde väl släppa honom lö: igen. Gråt inte, min vackra mamsell och val inte ond på gamla Bengta; jag kunde ju inte hjelpa den stackars unga herrn. Vidare kunde Bertha ej få veta af den gamla och utom sig af förskräckelse och ångest kom hon till staden, der hon genast hos borgmista. ren angaf gummans vittnesmål om Theodors försvinnande. Gumman blef imedlertid hemtad till stader och förhördes inför rådstugurätten, der hon förbief vid samma omständliga berättelse hon redan förut gjort, men syntes mycket förlägen när bon tillfrågades om hon ej kunde säga hvilka rånarne voro? Hon sade sig väl någon gång sett den ena herrn, men hans namn visste hon ej. hon trodde dock att han hörde till staden, och slutligen bekände hon, att då hon, sedan båten ej Mera syntes, gått ned till stranden, hade bon funnit en näsduk, på hvilken varit namn som hon ej kunde läsa. Näsduken bade hon velat behålla, emedan den var så hjertans fin och vacker. Man lät genast hemta den, och domstolens förvåning blef ej ringa, då på den, i tydliga bokstäfver, med märkbläek stod skrifvet: Bernhard Solinder. . Man begrep straxt hvad som gifvit anledning till detta våld, då alla viste, att Solinder begärt Agnes hand. Den illsluga menniskan nekade dock fräckt till alltsammans; han hade förlorat och tappat många näsdukar, och kunde ej ansvara hvem som funnit dem, ännu mindre för de gerningar hvilka af dem kunde begås, samt slutade med så hotande svaromål för det man vågat antasta en välkänd handlande i staden, på så lös anledning, att hela saken alledles stadnade