Aftonbladet – 30 december 1841, sida 1

MH ME Fe U(WUWIOIP: NUUPRIVLUPATV RPIPNYREA tenskapsakademiens fysiska afdelning och Professor i komparativa fysiologien i Jardin des Piantes i Paris. (St. T.) Mi ————— LITTERATUR. ( EFEMERIDER Ar ÅA. W—N. Det synes numera en gång för alla vara afI gjordt, att så fort en ung man hunnit rimma ihop så mycket, som i tryck ungefärligen kan belöpa sig I till tre, fyra ark, — om det också endast är namnsdagsgratulationer eller karamellsdeviser, — han 0I möjligen längre kan hålla på dem, utan måste låta dem ur byrålådan vandra ut i stora verlden. Det är honom ett tvång, som han icke kan lida, att ännu en endaste dag hålla sitt ljus under ena skäppo, och han får icke om nätterIna en blund i sina ögon, förrän han — äfven kan! — dokumenterat sig i det allmänna såsora poet och intagit sin plats i någon Lenströmsk litteratur-historisk namnförteckning. I Man känner nogsamt den epok inom vår vitI terhet, då det var tillräckligt att ha infört några charader eller griftverser i en tidning, för att utmärkas såsom en sånggudinnornas älskling, och vi veta alla, hur flera af den tidens litterära I notabiliteter på sådant sätt tillskapades med bhjerI tans litet. Förhållandet är icke mer detsamma. Man har kommit under fund med att konsten latt vara poet, i ordets hvardagliga msning, det I vill säga: konsten att uppsätta en liten förmakstanka i vissa afräknade rader med folklika rim och passabel meter, icke egentligen är någon : synnerligt benig konst, särdeles sedan vårt språk numera hunnit det stadium af utbildning. då ett språk till en viss grad skrifver sig sjelft; och det är nästan obegripligt bur någon ännu kan äga den illusionen att tro sig med dylikt versifikations-arbete förtjena den litterära storz hetens reputation, då rättnu hela verlden försöker sig deri och ingen just ger efter för den andra. Hr W—n har haft liggande bland sina papper ett dyrbart manuskript till tre hela tryckta oktav-ark, han bar måst skicka dem till boktryckaren, för att få något lugn i sin själ. Ni skall genomläsa dessa trenne ark efemerider, och finna en öfverhufvud ganska vårdad diktion, bilder och troper, som om de än äro reminiscenser från hvad som tio gånger förut varit sagdt och tryckt, likväl äre skickiigt sammanfogade och inpassade i stycket, korteligen: en vers, som låter deklamera sig flytande och till och med så att det klingar efter. — Ty sådane rim som purpursken och belöningen höra verkligen till undantagen och deremot finner man öfverallt de briljantaste uttryck, som till exempel endast inom ett enda blad: peolsharpan uti barnets hjerta, glädjens segerhymn, soiens strålar purpurstänka dalen,, ambravindens flögtar, den svällda barmeas fylida nektardrufva,, floden slår sin orgel, liljan gjuter vällukt ur sin offerskål, — Allt ganska vackert och briljant, som jag redan sagt, och för öfrigt verkligen icke fullt så felaktigt, som man oftast finner hos vara unga sig så kallande Apollo-söner! — Men härmed är det också punkt och slut. Något spår af orisinalitet, några nya tankar eller blickar skall nan lika förgäfves efterspana här, som i det nesta poetiska kram, hvaraf bokhandeln tid efer annan öfverfylles. Hr W—n är en af dessa lussin-poeter, hvilka synas ha, liksom folket på andsbygden, sina små täppor med ständigt samna eviga pionstånd, samma höggula tulpaner, amma Javendel, samma lilla törnrosbuske, Hur ångt ni söker vidt omkring, är den ena täppan recist lik den andra, och hela frågan är hvem om kan binda förnumstigast ihop sin blomstervast al dessa oföränderligt gifna mnaturalier. fr W—n har således som alla andra sin oundingliga visa om våren, här kallad Vårtankarp, idare sin lilla visa om henne,, här öfverskrifena: Nyckeln till Emmas hjerten, item en dyk numero 2, med titel: Till Bosm; de öflive ibums-verserpa hafva uteblifvir, men i deras älle finner man några öfversätlningar från tysan — det ena af dessa markanta skaldeprof yra rader långt! — Utom nämnda stycken vartill ännu sälla sig ett par andra af det allirsamma slaget, har författaren trott sig böra rete ett och annat specimen på sin förmåga i n lustigare ock qvicka stilen; må det tillåtas ig att såsom exempel häraf anföra följande orta satir, hvars snillrika uddhvasshet jag hopis ni icke skall underkänna. ? Till unge Icarus. Djerf såsom Icarus, broder! du svingar Upp emot solen med iånade vingar, — Vore jag skräddare, skule jag strax Stäcka — von Ep:iätthök! din vinge med sx; Förr eller sednare skall du dock falla Å Säkert det går dig som bröderna alla, Solen försmälter krediten som vax.