Aftonbladet – 30 december 1841, sida 1

, i STORBRITANNIEN. ;j Hvarje bidrag till kännedom om den aärv J rande ställningen i Englard kan -ej annat än : I draga sig uppmärksamhet, med afseende -På de I förestående vigtiga parlaments-sessionen. Pe joch haus tory-kabinett måste mom loppet ar ; a 6 veckor fram med de arcana mot nöden oc eländet, till hvilkas utfonderande de tagit sig månaders tid, i åsyn af en befoikaing, som p minga ställen lider den bittraste nöd. Man ka vara fullt öfvertygad, att ingenting annat än de mest tvingande nödvändighet kommer att förm mönopolisternas vänner och beskyddare, de nu varande ministrarne, (sjelfve deltagare i förde larae, på folkets bekostnad,) att göra någontin till förbättring i den stora massans belägenhe! Under denna olyckliga samhällsställning blir nö den den enda barometern, efter vilken mar kan bedöma sannolikheten eller osannolikheter af någon förändring till det bättre. Vi meddel: här nedan en korrespondens-artikel från London som har afseende på dessa förhållanden: Eläadet och antalet af brödlösa ökar sig i förfärlig progression; regeringen fruktar ulkrott åf upprer här oeh der, och ingen ofieer af de i landet förlagde trupper erhåller permisston. Den provins, för hvilken man hyser största farhågan, är Norwich, strumpväfvarnes hemort, den klassen af fabriksarketare, som är mest stridsJysten och farlig. Tyvärr bar allmänna välgörenheten bland de högre klasserne mycket aftagit; den rike markisen af Westminster, hvars ärliga inkomst vanligen uppskattas ull mer än 260,060 L. och när ett arf, som snart väntas, tillfaller honom, till mer än 708,060 IL. och som icke drager i betänkande att kosta 50,0C0 L. på ett parlamentsval, anses för gnridare, så snart det är fråga om de fattige. Hertigen af Wellington har icke ens velat emottaga deputationen från Paisley. som blott bad om ett samtal med honom, och skrifvit till densamma ett bref, som väckt stor skandal. Det var en af itans icke sällsynta soidat-grofheter, och kan förklaras af hans bekanta vedervilja att blanda sig 1 saker, som icke direkt angå hans officiella kall; men detta hindrar icke, att hans bref var en stor oklokbet. ÅA andra sidan kan man icke annat än erkänna, att dex förra, något sjuklisa, välgörenheten åstadkom mycket ondt, och ostrade bedragare och lättingar. Imedlertid är let för handen varande eländet icke någon injilning, det är ett factum, och om det också! ndast genom lagstiftningen kan i grund hotas, å hade dock blotta klokheten bjudit, att för